Den där tomheten… Det känns som jag sitter alldeles bredvid men ändå är så långt bort. Så distanserad. Osedd.
Handlingar är inte alltid så enkla som de ser ut. Även om du vill tro det. Jag kan tycka om dig och ändå bryta upp med dig, jag kan vilja ha ditt sällskap eller få höra dina ord men ändå inse att det inte finns tillräcklig plats för mig. Jag kan känna starkt för dig men ändå agera som om jag kände motsatt.
Det är bättre såhär, framförallt för dig, men också för mig. Kanske skulle en vänskap kunna funka mellan oss, men bara om du tar första steget.. och jag kan inte kräva det av dig. Kanske är det jag som borde ta det första steget om saker ska vara logiska, men jag vet att tar jag det första steget så kommer det sluta än värre. Det enda sättet det någonsin skulle kunna funka är om du sträcker ut din hand. Jag vill nog det egentligen.. men det kan jag aldrig säga, för gör jag det, så tar jag det första steget, och i det här fallet så är precis vad jag än säger eller skriver en stor björntjänst mot mig själv. Och för dig spelar det ingen roll.. för du bryr dig inte.. Du har inget att tjäna på att..
Äh…
Today would be a good day to disapear.