Jag är för feg för att ta den läskiga korta vägen och tar istället den långa och jobbiga. Klarar inte att stänga av och klippa banden efter nästan 3 år helt och hållet på en gång. Måste få höra rösten, känna armarna..
Jag vet ju var det slutar oavsett och drar dumt nog mycket hellre ut på det. Tar en liten skopa ont i taget istället för allt på en gång. Min mamma säger det, Malin säger det och jag vet det.
Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en.
Jag sviker bara mig själv, gör bara mig själv mer illa. Kommer förmodligen ångra mig inom ett år, tänka “gjorde jag verkligen allt det där!?” och undra varför jag inte bara levde livet. Vägen dit känns bara oändlig just nu, även fast jag vet att varje vandring alltid börjar med ett steg.
Någonstans måste det ändå ha blivit lite bättre utan att det faktiskt känns så. Förra veckan ville jag inte vakna på morgonen, önskade att jag kunde få vara med om någon tragisk olycka och försvinna. Jag gråter nu med, fy fan vad jag gråter, men jag önskar inte längre att jag var död.
Även den som går sakta kommer fram.
jag säger det igen, det är skönt att få gråta ut 🙂