Han är ett svin. Man vet om det. Han hör bara av sig när det passar Honom och svarar ganska ofta när det passar en själv. Han dyker upp som en hägring när man minst anar det. Säger precis det som man vill höra, tar en med storm, ser på en med en blick som plötsligt är någon annans. Jag pekar på hans bröstkorg och säger förkrossat: “Där inne. Där inne finns du någonstans. Jag vet att du finns kvar där inne.”
Jag vill gråta men går inte, och han bara kollar på mig med rådjurs ögon, och tar en andetag högt och säger att det är såhär det är nu. Det är såhär det kommer att förbli.
Han är i tusen bitar. Man vet om det. Han dricker snart ihjäl sig om ingenting otäckt händer. Han tynar bort och intar någon annan personlighet. Sättet att prata har förändrats, rörelserna, tankesättet, blicken.. Blicken.
Det är inte han, det där som står i dörröppningen och ler snett. Får en att tappa andan för att.. ja, för att man vill sätta ihop honom igen. Nej, det där är någon annan. Någon som tar tagit ifrån mig kanske det bästa jag någonsin har haft.
Man vill inte älska det där. Man vill inte tycka att det är romantiskt på något underligt och sjukt sätt. Man vill inte vara den som tänker att jag nog kan lappa ihop den där trasiga gestalten. Att det inte finns någon annan som kan det, bara jag, och därför måste jag stanna kvar här och försöka tills det faktiskt går.
Men man vet att man egentligen bara gör varandra illa. Att det inte blir som i någon film där man i ett åsk- och regnväder inser att man älskar varandra. Att den där passionen egentligen är raseri som yttrar sig fel. Jag, som bara vill gråta och ruska om honom för att ropa HALLÅ, var är du? Och han, som inte vet vem han är längre. Eller var han är.. Var vi har varit.
Jag säger: “Här”, och gestikulerar med händerna för att visa rummet, “här kan du vara dig själv. Här behöver du inte kliva i den där bad ass-kostymen och bete dig som att du är kungen och lever som ett djur.” Men jag ser det inte, jag ser inte att han för varje dag försvinner ytterligare lite till.
Blir arg när han går för mycket över gränsen. Kastar glas i golvet, smäller till honom och säger dra åt helvete. Nu räcker det, det där var droppen. Vänder på klacken för att gå, men istället bli infångad. Stannar. Passion. Det är det enda ordet som beskriver det. Passion.
Och när man väl har blivit beroende, då är det svårt att sluta. För en kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.
