När vi får vara som vi är. Jag har ingen mening med bloggen än den.
Att befria någon från lite ångest. Att befria mig själv. Alla utrymmen har känts så trånga. Mörka. Och jag har ålat, krupit, kippat efter andan för att försöka vara samma. Samma som de som har försökt vara som mig. Du och Jag. Vi har typ irrat som blindbockar och smekt varandra i mörkret. Ett du som har vela varit jag. Och ett jag som har velat varit som du.
Tänk om vi hade vetat. Då kanske vi hade garvat. Joe labero kan trolla sig in i sin röv och det är inget emot det sken vi kan bedra varandra med. Nu vet jag, Nu ser jag igenom yta. Nu ser jag hur människor gömmer sig. För sig själva och för varann. Illusionen äter upp sig själv och Joe labero kommer aldrig mera ut ur sin röv. För jag står på vakt. Allt blir annorlunda. Varje dag. Nu när jag bara är jag. Och inte försöker vara som du. Det förtrollar dig till dig. Jag ser dig. Vi förlöser varandra.
Så ska den här stjärnan vara att landa på. Det är min önskan. Jordad. Med mycket himmelkontakt.