Vet inte hur många gånger varje dag jag får höra, hur söt, hur pigg, hur fina smilegropar jag har osv osv. Det värmer såklart jättemycket och få sådana komplimanger. Sen berättar jag vad jag har varit med om i min barndom och hur jag mår nu. Då blir alla helt paffa och uttrycker en sådan chock. ”Men inte kan väl du varit med om allt det där och det syns ju inte. Du ser ju så himla glad och pigg ut!” I början blev jag så jävla irriterad, fattar dem inte att psykiska sjukdomar inte alltid syns utåt? Men nu har jag börjat vänja mig och tar bara det med en klackspark när folk säger så till mig. Jag kan nästan bli lite glad när jag hör det nu förtiden, för då lyckas jag i alla fall lura dem till att tro det är bra med mig. Längtar tills imorgon kväll, oj vad han ska få pussar! Och imorgon bitti ska jag tvätta, mindre kul men väldigt behövligt..
