Just nu är jag inte människa. Allting har lunkat på och varit på tipp topp hur länge som helst! Och nu så kommer bara ett sådant bakslag att jag knappt orkar stå på mina ben. Blir så jävla trött. Det gäller väl bara att stå ut och vinna över ångesten. Den sitter och gnager i bröstkorgen och det gör ont och andas. Jag blir den jävligaste människan som finns när jag mår såhär. Jag vet att jag blir dum, elak, egoistisk, sur, ledsen och allt annat. Jag vet om det. Det måste ju betyda något litet bra i alla fall. Fast det sätter ju inte direkt plåster på såren. Jag vet att människor inte orkar med mig när jag mår såhär, jag orkar ju inte ens med mig själv. Ska gå in och ställa mig under iskallt vatten och försöka spola av mig lite ångest. Jag är stark och jag vet att jag klarar det här. Ingenting ska fan få slå omkull mig och om det gör det. Så ska jag jävlar i det ställa mig upp igen och säga sådär lätt slår du inte omkull mig. jag vet att det här tar tid och klara av. Men jag är kommit en sån bra bit på vägen, så det vore onödigt och ge upp nu. För om jag har klarat mig i såhär många år, ska jag försöka stå ut i några år till och sen några till och så får det isf fortsätta. Jag tar ingen förgivet och jag har väldigt svårt att förstå att människor kan tycka om mig som jag är. Men jag vet att det finns dom som gör det, även om det tar lång tid för mig att erkänna. Jag är evigt tacksam för dom människorna. Man märker väldigt snabbt vilka som verkligen är äkta. Ni andra kan dra, för sånna orkar jag inte med. Nu ska jag duscha och sen ska jag med P ikväll.