Det var som att hamna i en skräckfilm, fast med vetskapen om att den har utspelat sig och utspelar sig just nu. Nåär sådana saker uppdagas och händer kring de människor man älskar allra mest, då kippar jag efter andan. Det är så grymt, när det kunde vara så vackert.
Att vilja hjälpa, stötta, finnas till hands fast jag vet att jag inte kan, det är jobbigt. Själva känslan av maktlöshet. Det spelar ingen roll egentligen vad saker handlar om, hur ”smått” eller ”stort” det är. För inget lidande går egentligen att sätta i proportioner till varandra; att jämföra. Jag önskar bara av hela mitt hjärta att jag kunde göra något, bara något, för att kanske få hjälpa till att hindra ett skenande tåg från att spåra ur.
Jag har varit grymt besviken på livet mer än en gång; det tror jag vi alla har, garanterat.
Jag är döpt, visst, t o m konfirmerad. En grej jag gjorde för att ”alla” gjorde det. Man fick åka på läger, lära känna nytt folk, deltaga i en massa skojiga fester osv. Men jag ser inte mig själv som troende, praktiserande protestant. Ibland, visst kan gränserna och linjerna vara suddiga! Speciellt nu. Nu är ett av dessa ytterst få tillfällen då jag skulle kunna dra iväg en bön eller två. Som det sägs; ” det är väl bättre att ropa på Gud när man verkligen sitter i skiten istället för att tjata varenda himla dag”… hahaha, tycker den är störtskön.
Kom ihåg vad som står i Merlin´s robe; ”There is always something cleverer than yourself”. Det kan man applicera på en hel del har jag förnöjsamt kommit fram till. Lått kättingarna falla, och låt vingarna få breda ut sig.
Tack Nikdesign för lån av fantastisk bild!
