Att svara på den frågan skulle ta ett millenium. Inte för att jag är så förbannat speciell och jävlig; utan för att when it all comes down to it, så har jag nog fan ingen jävla aning själv. De kallar mig Cosmose.
När jag frågar varför brukar svaret bli att det har med min bredd att göra hahaha… då inte syftat på kroppshyddan som inte väger mer än 52 pannor. Utan människor tycks se en bredd i mina intressen, kunskaper, idéer, tankar, vad jag gillar. Därför garvar de och kallar mig Cosmose. För att jag älskar streetracingoch bilar (motorer, inte hyddan, precis som på pps, vad som finns under huven), jag är jakt-och fiske hypad, jag är galen i skor, kläder och design. Jag läser otroligt mycket när jag hinner, ut över min kurslitteratur som är något i hästväg bara den. Jag är en akademiker med tatueringar, en existentialist i ständiga bråk med överheten. Jag blir skitförbannad på politiker, på systemet och jag vägrar att leva i ett socialt och mentalt jävla hamsterhjul som så många tycks drömma om. Inte bara hus-Volvo-vovve-ungar skiten, utan fysiskt och rent mentalt. Jag kommer alltid vara en sökare, en fri själ med starka åsikter som hela tiden siktar mot stjärnorna för att jag åtminstone vill nå trädtopparna. Det här inlägget var egentligen planerat när jag startate den här ”bloggen”; vilket också är helt sinnes, för jag är nog den sista person som egentligen borde ha en blogg. Jag har alldeles för mycket i knoppen, är upptagen till tusen, och måste bolla med miljoner saker jämt. Dessutom är det ett jävla fåntratteri haha… Känslan av att vara en hjärna i en glasburk dödar mig ibland, och då försöker jag leva till max och skrika tills mina lungor spricker för att krossa glaset.
Att leva till max? Jag vet inte riktigt vad det är. Jag vet att jag vill använda mig utav det jag har blivit begåvad med; typ göra av med för mycket pengar, vara allmänt uppkäftig, bejaka mina widespread intressen och avsky USA med passion. Haha. Till exempel. Jag slänger upp bilder på krämer hit och dit, visar mina jävla halsband osv. Vilket jag egentligen skiter fullständigt i, men någon stackars sate kanske gillar skiten? Lätt att få en bild av mig. Jag försöker att vidga den bilden vilket är otroligt svårt, speciellt med tanke på att det knappt går hem hos mina närmaste. ”Du är knäpp!”, brukar de säga och skratta. Den finaste komplimang jag någonsin fått var nog en sen kväll på Solidaritet, vilka kör grym musik trots i stort sett uppstoppat klientel à la Naturhistoriska, anyway; en kille knatar fram till mig och drar till med någon replik jag antar vara vanlig och brukar gå hem hos brudar, jag stirrar på mannen som efter att ha lyssnat på mig i tre minuter säger ”ja, du var ju då verkligen inte vad jag trodde…” och kutar halvskrämt därifrån. Jag skrämmer män, och MAN do I like it? It´s fucking hilarious! Och så satans skönt! Jag slipper kallprat med kåta, spritfeta idioter med för mycket pengar och för litet att göra. Och jag ordnar det själv. Haleluja…duh. Starka kvinnor med åsikter som inte är rädd för diskussioner och OMFG!!!; kanske till och med vinner en diskussion eller två?
Jag är akademiker mitt i en prestigefylld, (med samhällets ögon sedd) utbildning, som många tar sig igenom pga pengar, status osv osv. Vilket verkar vara läskigt för många. (Nu generaliserar jag lite här; män får mindervärdeskomplex och kvinnor nonchalerar en.)Gällande status och cash så är det inte viktigt i mitt fall. Jag vill syssla med något som är ett liv av lärande. Men whatever. Hur som borde man langa ut 80% av mina klasskamrater och sätta de i välgörenhetsarbete ett tag… Perspektiv ppl, perspektiv… Det här med att vara ”knäpp”, jag vet inte hur jag ska ta det. Men om jag nu är knäpp, så gillar jag att vara knäpp. Jag gillar att stå med ett fiskespö i ena handen, den andra hållandes en kall öl på en uteservering på en herrgård, en kvarterspub, i ett tält; u name it. Ena foten på ett svettigt dansgolv och räkna BPM, medans den andra sitter och pluggar i mjukisbrallor alternativt kutar runt på evenemang i alldeles för höga och för dyra skor. Kalla mig splittrad, jag kallar mig mångfacetterad. Kanske vågar jag vad många andra drömmer om att våga? Eller så är jag bara en plain jävla idiot. Men en sak vet jag; jag lever, jag lever så inåt helvete. Ain´t no mountains high enough etc etc. Jag kör mitt race och jag håller INTE käften.
Jag har alltid synts och hörts, jag är inte rädd för att dela med mig om mina åsikter eller intressen. Jag är bara ärlig, jag är FÖR ärlig, och jag vet det. But that´s how I roll. Däremot har jag tilltrots också en förmåga att smälta in väldigt bra i olika situationer; hur awkward de än må vara, jag skulle kunna dra tusen och åter tusen exempel. Kalla mig en social kameleont. Jag kan pladdra, jag kan hålla käften, jag kan spela tvärflöjt och jag kan lacka ur på ett café där pretton dränker mig i deras jävla pladder om diverse ytligheter och löjligheter. Visst, vi är alla individer och alla har sina mål och sina idéer. Det respekterar jag. Ibland haha… Neeerå. Självklart!
Jag blir ofta uppfattad som hård och tuff. Visst, fine, det är jag på många sätt. Kanske snarare shaped by life? Men som alla andra människor, i alla fall de flesta, så är jag en mjuk och vänlig själ med ett stort hjärta, och det viktigaste för mig, det jag värdesätter allra högst, är att min familj, mina vänner och helst även jag själv får vara friska och lyckliga. 2010 förlorade jag sex vänner. Bland annat min bästa vän, och min själs spegel. Jag gav henne en tatuering i present, på min kropp, så att hon alltid, alltid finns med mig. Jag ville ge henne något som skulle vara evigt, men inget sådant fanns då hennes liv tickade på alldeles för fort. Det här är en annan historia, kanske kommer jag att dela med mig. Jag vill inte vika ut vare sig mig själv, eller mina vänner eller familj och så kommer det att förbli. För att inte tala om min kropp, vill ni läsa en sådan blogg kan jag ge er ett antal tips. Eller det är väl bara att blunda och klicka; and ”tada”, and you got boobs-in-face!
Precis som att jag ser mina tatueringar som en dagbok, så får det här agera lite likadant. Vetefan vad det här blev för freehand försök till en presentation, men jag har en känsla av att den får mig att låta lagom arrogant och rätt dryg. Det är jag inte, det är det sista jag vill. Men jag måste vara mig. De som vågar närma sig mig upptäcker något helt annat. De som orkar, vill och kan, kan ibland se mig för den jag verkligen är. Det är fantasktiskt när det händer. Men jag är försiktig, ty jag har dragit lärdom. Det blinkar inte en neonskylt med texten ”idiot” på de som kanske skulle behöva ha en sån varningsapparatur. Vem är jag att döma vem som är en idiot? Ingen. Jag kan bara gå utefter egna värderingar och den moral jag försöker leva efter. Jag är vare sig nunna eller diktator. Min käre vän som är tatuerare och håller på med en freehand på min arm försöker återskapa lite av min personlighet. För att beskriva den nåot sålunda så är det en labyrint-stylish sak med sågblad på utsidan för att sedan övergå i ett vackert kosmos. Stjärnor o sånt. Det är så fint av honom, han känner mig. Han ville och orkade göra den ansträngningen att försöka lära känna mig på riktigt; och han lyckades. Jag önskar att fler ville och vågade.
Danger bird flies alone.
Tolkningsfriheten är ett faktum, för mig står korpen för visdom, livskraft och lojalitet.