Jag är så förbannat jävla uttråkad och rastlös. Fast jag har tusen saker som inte bara behöver göras utan MÅSTE göras. Jag vill bara glida just nu, orkar inte tänka, fixa och trixa blah blah. Övertalar mig själv att ”om jag kommer ut på något; får byta miljö ett tag”, så kommer jag hem som en jävla PowerRanger och springer omkring och fixar all skit. Tidsoptimist som fan är jag tydligen också. Hah! ”det där fixar jag på en dag, tänker jag.” Visst, fullt möjligt om jag bara hade satt mig ner och tagit tag i skiten. Men det gör jag inte. Jag gör ALLT annat. Helt plötsligt är det asviktigt att vika kläderna i garderoben, torka golvet eller ringa de där samtalen. My ass! Jag blir så förbannat trött på mig själv. Känns som det bara har tagit tvärstopp. Jag är hal som en ål och vill bara flyta med istället för att stå som en korkad laxjävel och konstant simma mot strömmen för att så småningom ta mig upp till nästa trappa i forsen. Jag orkar inte vara en lax just nu. Kan inte bara världen hajja det och frysa, så att jag får andas, fixa, hinna tänka, sluta ha feber och vara så fruktansvärt rastlös fast ändå komplett jävla slut. Så kan jag få komma igen; och göra det jag ska. Orkar inte pressa mig själv till det omöjliga just nu. Till det omöjliga som är möjligt men som gör omgivningen och mig själv helt jävla omöjlig. Pain is Temporary; Glory is Forever. Så har det varit stenhårt förut. Dock kommer man till insikt när man inser hur det där stenhårda inte är på riktigt, inte jämt, bara att lägga i en sjätte växel och tro att det ska funka, för det gör ju just inte det; funkar. Orkar inte slå mig själv på käften just idag. Den sjätte växeln gör bara så att hela kärran pajjar. Pallar inte det just nu.
Btw Loo; never lost, never forgotten. Such a Beautiful Day; idd. Kärlek.