Sverige-landet med världens bästa sjukvård. Sverige stoltserar med att skryta om hur bra sjukvården vi har i landet är, den kallas till och med för”världens bästa.” Jag ifrågasätter starkt vad som det exakt syftas på. Att alla, oavsett kön, ras, läggning, ekonomi får vård? Okej, rewind. Vad innebär det att ”få vård”? Att få äran att kliva in på akuten, betala en struntsumma på runt trehundra kronor beroende på vart i landet man befinner sig, och att sen få vänta i de flesta fall många långa timmar innan ett möte med en läkare sker. Vi har ett högkostnadsskydd; det vill säga att när du har betalat nio hundra kronor sammanlagt har du kommit upp i summan som ger dig frikort och du behöver därmed inte betala mer för att söka vård. Samma sak gäller mediciner. När du hämtat ut medicin för ett tusen åtta hundra kronor så får du medicinen utan kostnad. Det låter ju peaches; att trampa in när och var som helst, att ha rätt att få hjälp, och att inte behöva sitta med dyra sjukförsäkringar; se till exempel länder som USA och så liknande.
Men, MEN; när du väl förklarat för receptionisten vad du söker för är du ett nummer, en i raddan av alla stackare som förvirrade och sjuka sitter och väntar sig att ; ”nu ska jag äntligen få hjälp”. Skulle så vara fallet skulle inga timmars väntetid spela någon roll. I vissa fall kan just den väntetiden vara högst livsfarlig. Vem är personen bakom luckan som bett om legitimation, som lyssnat till din historia och förvandlat dig till ett nummer, en prioritet, en bil som ska in på service. Vem är den personen? Är personen i fråga sjukvårdsutbildad? Ofta, men inte alltid. Jag kan inte uttala mig om läkarsekreterares medicinska utbildning men jag kan tänka mig att den sträcker sig till ungefär max hjärt-och lungräddning, vilket varenda människa kan, eller åtminstone borde kunna. Samt då självklart vad han/hon har lärt sig under den tid i yrket. Alla anställda inom vårdapparaten är precis som alla anställda på Konsum; individer. Med olika tankesätt, olika erfrenheter och olika prioriteringar. Vem säger att en antagen migränattack med låg prio inte är en blödning med hög mortalitet? Läkarna i deras upphöjda gudaliknande allsmäktiga roll. Det ville jag tro länge. Och jag kände mig lugn i den tron, att just läkarna kunde bota allt, fixa alla åkommor, förstå och härleda, dra slutsatser och ge mig rätt behandling. Föga visste jag att, eller inte ens i min vildaste fantasti kunde jag tro att jag skulle kunna få ett bemötande som inte är i närheten av vård eller ens värdigt ett kloakdjur.
Efter att ha tagit din nummerlapp, alternativt kommit in med transport exempelvis ambulans, så slussas man runt mellan undersköterskor och sjuksköterskor som tar samma uppgifter ännu en gång. Efter några timmar kommer ytterligare en syrra som ställer samma frågor och kör ett batteri med standardprover även fast du tydligt uttryckt vad du söker för, och att du känner dig lite löjlig, men att de faktiskt sa på sjukvårdsupplysningen att det var absolut nödvändigt att åka in akut. Efter att ha stammat fram samma historia en tredje gång, får du frågor där de vill ha bekräftat precis det du för ca en minut sedan förklarat. Inom mig tänker jag att; ”men vänta, jag är inte klar, jag vill berätta mer så att ni verkligen förstår”. ”-Det får du förklara för läkaren som snart kommer för att träffa dig.” Svich ut och in i en ny sluss/rum där väntan blir lång och klockan tickar sakta. Ensam, rädd, och skamsen letar du efter en larmknapp som i bästa fall finns inom räckhåll; jag brukar oftast få använda min röst för att försöka få kontakt med sönderstressad personal som hör mig men som inte svarar på mitt desperata; ”-ursäkta mig?”. Jag vet inte hur många gånger jag fått släpa mig själv till toaletten utan hjälp, eller med hjälp av en eventuell anhörig som hoppar in och gör jobbet medans sköterskorna går förbi och ler.
Till slut händer det. Läkaren med stort L kliver innanför dörren. Jag tänker ”hur ska jag uttrycka mig på bästa sätt, hur ska jag förklara, är det en sympatisk person med intresse av att hjälpa mig och så vidare…” Innan tankarna ens hunnit formuleras i ord så står läkaren där, med i bästa fall någon form av ögonkontakt, trippandes runt och ser mest ut att vilja be mig dra åt skogen. Jag försöker snyftandes förklara samma historia för fjärde eller femte gången och återigen sker samma sorts upprepningar och kontrafrågor. ”Jag kommer tillbaka snart”, hör jag till min förskräckelse läkaren ubrista, efter tre tryck på magen, ett kallt stetoskop på ryggen och frågan om jag äter några mediciner.
Allt hopp försvinner, för jag känner att det kommer att bli samma sak den här gången. Läkaren vill bocka av mig, skicka hem mig med en alvedon och hoppas slippa några jobbiga frågor. Jag ber om smärtstillande, för värken släpper inte utan stegras i sin omfattning, att jag har flertalet olika symptom som jag poängterar räcker inte, det räcker inte för att han ska se mig som något annat än ett nummer. Ett nummer med syftet att få roliga tabletter alternativt bara är spritt språngande. Så är inte fallet; jag är en människa i krissituation som ber och bönar om hjälp, medkänsla och förståelse. Gärna med intresse och lite engagemang. Förgäves. ”Jag ser inga tecken på smärta”; suckar läkaren och stirrar irriterat på mitt söndergråtna, vid det här laget förvridna ansikte och krampande, värkande kropp. Jag försöker återigen förklara och känner hur paniken kommer. Faktum; jag kommer inte att få någon hjälp. Trots att jag tydligt är sjuk, med bland annat elektrolytbrist och outredd (!) anemi och andra allvarligare fakta som jag väljer att hålla för mig själv. Läkaren svamlar något om kaliumtabletter för att få upp elektrolyterna, jag hinner inte uppfatta vad han säger innan han och hans vita rock har flugit iväg ut genom den dörr den kom in exakt två minuter tidigare ifrån. Jag ville berätta min historia, men det fick jag inte. ”Kom till saken, vad exakt söker du för?”. ”Jag söker av många anledningar, jag behöver hjälp att få omatchande pusselbitar på plats, xxx symptom och sjukvårdsupplysningen sade till mig att vända mig just hit, efter att ha berättat min historia.” Jaså, det var väldigt konstigt tycker Läkaren. Trots att jag knappt kan gå. Väldigt konstigt. ”Vi sysslar bara med det mest akuta; det livshotande här på akuten” utbrister han. Jaha tänker jag, och undrar hur länge jag hade stått ut hemma, men inser snabbt att där hade jag åtminstone fått stöd. Jag ber om att bli sedd som en individ, att få berätta just min historia, att inte behöva bli degraderad till ett nummer, att få bli tagen på allvar. Jag vet, att det är en utopi. Men jag har ingen annan väg att gå, ingen annan instans att söka upp. Att jag är rädd, ensam och ledsen har ingen betydelse. Jag ber om en andra åsikt från en annan läkare som jag efter antalet timmar till slut får. Jag fick en värktablett, något starkare än alvedon. Det är inte vad jag vill ha. Jag vill ha hjälp, jag vill få känna mig trygg och omhändertagen, lika viktig som vem som helst annars. Jag vill inte höra ”-jag vet inte” fler gånger, eller ”åk hem och vila”. Jag är trött på att be om ursäkt för att jag inte klarar allt själv. Att bli avklädd in på själen, att bli avsnoppad och kränkt, att känna mig ännu mer förvirrad och ensam i situationen är det sista jag vill. Jag ligger kvar på britsen efter att Läkare nummer två med den flackande blicken och den konstiga hållningen har gått. Jag huttrar och håller hårt i min påse med tre värktabletter. Jag har ingen bil, jag har svårt att gå och jag har ingen som kan hämta mig. Jag ber om en sjukresa, men ”de är tydligen väldigt restriktiva med sådant nu för tiden”, får jag som svar. Efter ytterligare två timmar lyckas jag ändå få rätt till hjälp att ta mig hem.
”Du behöver ligga inne några dagar under observation”, hade damen på Sjukvårdsupplysningen sag oroat, men vänligt. Jag tror/trodde henne ty jag känner mig aningen skakad själv efter vad dagen har innehållit. Det var bara det att jag var ett jobbigt återkommande ogräs som skulle rensas bort, det var ingen som ville observera mig, inte ens i tio minuter. I en alldeles för tunn sommarklänning sitter jag ensam och nedkyld, skakandes med ett sjukresekort i handen på en bänk utanför Karolinska Universitetssjukhuset och väntar på en taxi. Trots att tidigare på dagen vek sig benen under mig och jag kräktes av smärta, liggandes på asfalten så finns det ingen som kunde eller ville hjälpa mig. I dag har jag ätit två smörgåsar och druckit en kopp te. Proverna var tydligen ”bra”, med undantag för det och det”, och jag hade tydligen inget på akuten att göra, trots en mycket komplicerad situation där jag som sagt väljer att utelämna saker. Slussade mellan neuro och medicin och alldeles dränerad. Jag känner mig som en skamsen hund, en falkspelare, inte värd vatten, fast jag egentligen har rätt tilll vård, allt förtroende och tillit, och at få bli sedd som en individ i kris som skall tas på allvar. Även denna gång bär det av hemåt med en axelryckning som hälsningsfras från Läkaren. De känner igen mig på akuten. De vill inte ha mig där. Och det gör de klart för mig. Med kroppspråk, men attityd, till och med genom språket.
Taxichauffören som ska skjutsa mig hem tack vare det sjukresekort jag fått ser att jag inte kan öppna dörren till taxin själv och hjälper mig. Han tröstar mig, hjälper mig att sätta mig och ser till att jag kommer innanför dörren. Mannen kommer från nordafrika och menar på att alla ska få hjälp och han hänvisar till hur det ser ut i Grekland idag. I Sverige finns det ingen hjälp att köpa, (och jag hade ändå inte haft medel till något sådant), ingen hjälp finansierad av skattemedel att få. Ett plåster, ett blodtryck. ”Du borde åka till Schweiz”, säger damen på Sjukvårdsupplysningen. Jag åker gärna till månen om jag blir tagen på allvar och får värdig hjälp. Det är inte värdigt att behöva ha så ont att man i värsta fall blir tvungen att kissa på sig på en bår på grund av utebliven hjälp. Vad hände med Läkareden, vad hände med mänskliga rättigheter? Syrran ryckte tidigare på axlarna och sa; ”jaha har du så ont, jamen då får du väl kissa på dig då”, och gick vidare. Hamnar du på sjukhus någr gånger per år blir du efter ett tag igenkänd och antingen sedd som sinnessjuk alternativt någon typ av missbrukare.
Allt jag ville var att bli tagen på allvar. Att bli sedd som individ och att få hjälp. Nu sitter jag svimfärdig, (där tog orden från gårdagsnatten slut då jag var tvungen att lägga mig för att inte återigen ramla ihop.) Idag vaknade jag klockan två, med ihopklistrade ögon och ett svullet ansikte. Men jag kommer att stå upp även denna dag, och i morgon. För jag vet att jag behövs därute. Jag vet att jag kommer att göra skillnad. Det är därför jag fortsätter. För er skull, för att jag ska kunna rädda någon därute från att genomgå samma helvete som jag har gjort; se samma helvete som jag har sett. Ingen ska behöva se/gå igenom det jag har gjort. Ingen. Jag borde ta upp böckerna igen, men min hjärna och mitt inre är fortfarande i gungning. Snart är det stilla. Innan jag tar mig an kommande dag ska jag äta min fil, dricka mitt vid det här laget kalla te och ta en alvedon. Vad son hände igår vill jag bara glömma, jag ser framåt. Eller jag försöker. För så här är det varenda gång. Ingen ska behöva gå igenom de här. Ingen. Självkänslan körd i botten och tvivel på mig själv fick jag med mig hem. Trots att jag har ett utlåtande från en professor specialinriktad på ämnet med mig vart jag än går. Det är det ingen som vill se. Jag heter Sara och jag är läkarstuderande. För er skull. För att mina tårar inte ska ha varit förgäves.
Not: Det här gäller INTE alla läkare och all annan sjukvårdspersonal i sverige. Observera detta.