You´re hungry cause´ you starve.

En vänskapsrelation är som ett förhållande på många sätt. Man måste vårda relationen, låta den växa, göda den, kanske plantera om lite, eller kapa några grenar ibland som har blivit alldeles för tunga, och som växer åt fel håll.

Jag har många, många ”hej-hej-kompisar” som jag brukar kalla det, men väldigt få människor som känner mitt riktiga jag; som ser när jag är ledsen, glad, förvirrad, trött och som respekterar det, precis som jag respekterar dem.

Jag ser mig själv som en människa med ett stort och svallande känsloliv, det är inte för inte de kallar mig ”Firecracker” haha… Jag har en hel del skinn på näsan och är inte rädd för att skita ner händerna. Många uppfattar mig som väldigt tuff och framför allt som hård. När jag är så mycket mer. Jag vill tro att jag har ett stort hjärta fyllt av kärlek, nog för mig själv och för min omgivning. Jag vill tro att jag är rolig att spendera tid tillsammans med, att jag bidrar och att jag kan ge det där lilla extra. För nog innerst inne så vet jag att det där stämmer.

Men när man kommer till situationer i sitt liv då man inte orkar eller kan finnas där för alla; inte för att man inte vill, utan för att den där livskraften och kärleken vi alla drivs av helt enkelt måste räcka till att hålla sig själv i rörelse. Ibland händer det.

Människor gillar att prata med mig. Långa, djupa; alldeles underbara diskussioner som jag uppskattar djupt. Mina vänner anser att jag är hyfsat clever, har humor, och livserfarenhet och vill gärna ha tips och råd av mig. Det blir jag otroligt smickrad av och jag älskar er; det vet ni! Men ibland orkar jag inte lyssna i timmar, ibland orkar jag inte finnas där; hur mycket jag än vill, för jag måste finnas där för mig själv. Annars kommer vi aldrig någonsin att kunna köra ”Avatar-style” igen, om jag inte får tillräckligt med näring, avlastning och ett lugn på ett redan stormigt hav. Säkert kommer många att misstolka mig. Gör ni det; läs igen. Det är precis därför jag skriver. För att ibland så sjunker det in på ett bättre sätt, och man kan nå en djupare gemensam förståelse.

Jag har alltid och kommer alltid göra vad jag kan för mina vänner, men jag kan inte vända ut och in på mig själv till den milda grad att jag blir ett levande spöke. Jag är inte Atlas; jag kan inte bära hela världens problem på mina axlar. Men jag försöker bära mig.

Hur talar man om för någon man älskar otroligt mycket att man helt enkelt inte orkar finnas till hands jämt? Utan att såra, utan att skada. Snarare på ett sätt som bygger vänskapen och gör den starkare just tack vare förståelsen man uppnår gemensamt. Ibland blir jag rädd och inser att om jag inte agerar, så skadar det vänskapen mer än om jag bara flyter med och känner mig som en påse skridskor på insidan.

Hur får man en människa till insikt? När inte ord och böner når fram… Hur hjälper man personen i fråga att ta bort skygglapparna? Hur hjälper man en individ till egenacceptans och sjukdomsinsikt? Till att se sig själv och världen hur den verkligen ser ut, hur skrämmande det än är. Man kan inte ta sig fram med två amputerade ben och en krycka.

Jag har gjort allt vad jag har kunnat; allt det jag har förmåga till just nu. Nu måste det få handla om mig lite. Men vet; min kärlek slutar aldrig brinna, kommer aldrig att försvinna eller ändras. Jag måste bara få rikta den mot mig själv en stund. Jag måste också slåss ibland för att se allt det vackra. Jag har också en snårig stig att vandra. Det har vi alla.

Det känns som att THEY ALL WANT A PIECE OF ME; but I canno´t share no more. Man kan inte slita loss bitar från mig som inte kommer att fås igen, så att det känns som jag är rensad till den grad att t o m gamarna ratar mig.

Det hål som behöver fyllas kan jag inte fylla åt dig, det måste du göra själv. Jag vet inte hur, när och med vad jag ska fylla ditt tomrum. Det kan jag inte ge dig råd angående; det måste du hitta själv.

Jag kan hålla dig i handen, men jag kan inte skotta in kärlek där det gör som mest ont.