Låg och halvstirrade på meningslös tv igår, och som vanligt handlar det mesta; egentligen allt om relationer. Relationer med grannen, med partnern, till läkaren, med släkten osv, osv i all oändlighet. Många; eller kanske alla har unika relationer till dittan och dattan, men också i sitt kärleksliv. Vissa vill dela på allt, vissa vill ha namn på varenda strumpa i huset så att inget ska gå orättvist till vid ett eventuellt uppbrott. Vissa kanske delar en på andra sätt; lite här och lite där etc.
Jag pratar inte bara om pengar, ägodelar; materialistiskt crap, (som visserligen också får sin naturliga ordning), men om känslor, tankar, drömmar och mening. Vissa har med sig ett dolt budskap som de har en tendens att droppa som en bomb, alternativt att sakta, dra av skynket så att man knappt märker att man dras med i en ström man kanske vill, alternativt inte vill dras med i. Där har vi nog alla hamnat några gånger.
Eller kanske så lägger de flesta korten på bordet direkt i genuint ömsesidiga relationer? Jag hoppas det! Hur kan man veta att en person är genuin? Jag har alltid försökt leva så, och jag hoppas att min omgivning kan bekräfta att jag lyckats, i alla fall något sålunda. Jag vill vara ärlig; även fast det ibland gör ont, inte för att skada eller göra illa, utan för att sanningen har sin väg, och den är just; sann. Jag vill vara öppen och släppa in människor, men inte så att jag känner mig helt utlämnad; det tar sin tid och ett ömsesidigt intresse att faktiskt lära känna en människa. Det krävs en vilja, som inte är enkelriktad. Sen kan man ju undra vad det är att ”lära känna” en människa. För mig handlar det om tillit, kärlek och respekt. Det där med respekt kan lätt ställa till det har jag märkt. Ibland respekterar inte människor andra alls; utan bara drar allt och alla över en kam. Andra älskar det mesta och de flesta direkt, och har noll koll på att man kanske ska vara lite varsam; både för att inte såras och för att inte råka såra. Andra sätter en på en piedestal och dyrkar en, det är nästan värst. Jag är bara en vanlig idiot som alla andra. Att lära känna en människa tar en livstid; att lära känna sig själv tar ännu längre tid.
Jag skulle kunna snurra runt gällande ömnet i fråga hur länge som helst; med avstickare både hit och dit. Helt osammanhängande. Social Ingenjörskonst, networking, kontakt, beteende och människor är ju det mest intressanta som finns. Och kanske det absolut mest givande.
Tillbaka till kärleksrelationer, jag har haft en riktigt pissig dag. Helt jävla åt helvetes åt skogen. Jag har grinat och blivit så jäkla irriterad på mig själv att jag inte kunnat släppa skiten, fast jag vet att allt kommer att lösa sig, precis som N säger. (Ämnet har inte varit vårat förhållande, utan helt andra saker.)
Han finns vid min sida när jag behöver honom, han finns vid min sida även fast jag är ful och jävlig, grinig, ledsen, sjuk som fan eller arg. Han räds mig inte, han är min jämlike. För första gången i mitt liv har jag hittat min jämlike. Jag är inte ensam i ett förhållande, (jag vet att många känner igen sig i det), vi har en tvåsamhet och en kärlek som är det absolut största som har hänt mig. Att inte få känna att jag kan dela allt med N skulle förstöra mig. För vi delar allt. Situationen att hela tiden fysiskt ha någon omkring sig, men att känna sig ensam på insidan är rent ut sagt vidrigt. N tar fram det absolut bästa hos mig, och jag vill tro att jag gör detsamma. Jag har aldrig varit lyckligare än sedan vi träffades. Vi kompletterar varandra, det blir som ett konstant utbyte som aldrig sinar. Det utbytet kan handla om allt från djupa diskussioner, till långa varma kramar, eller att bara vara, ibland helt tysta. Det är vi, och så kommer det alltid att vara.
Jag vill inte ha en pengakossa, som skämmer bort mig. Det gäller att se det lilla. Det är det lilla som ÄR det stora. Jag är nöjd med mat på bordet och tak över huvudet, och det kan jag banne mig fixa själv. Åt oss. Jag vill aldrig leva utan N, jag vill aldrig vara med om en dag då jag inte ens skulle få höra hans röst i telefonen. Det känns som att jag har fått gåvan att leva en dröm. Jag trodde att mitt liv skulle bli i ett hus med det där jäkla tornet jag absolut ska ha, och några katter. Men, jag har hittat vad jag alltid drömt om; min själsfrände. Kanske hyllar jag livet, kärleken, allt det där vackra som många kanske inte får uppleva. Därför vill jag stanna upp, insupa, njuta och vara otroligt tacksam för att jag får känna mig hel.
Om någon säger åt dig att ”du förstår inte”; titta inte bara inåt, och tänk ”vad fan nu då, jag gör ju allt jag kan”, visst så är det säkert. Men prova att vända blicken utåt för att söka den andres inre. Så att ni kan mötas på riktigt. Lyssna, och du kommer att höra, titta, och du kommer att se. Allt är så individualiserat, när vi faktiskt inte kan leva utan andra människor, eller det brukar bli rätt kasst då. Det kan man egentligen applicera hur som helst. Jag vet bara att jag tänker inte jag, jag, jag; jag tänker VI. Klart man ska vara rädd om sig själv, men hörni alla lyckliga fanskap därute som slösar tid på att läsa mitt svammel; ta han om varandra! Gibberish, utopier, eller kruset vid regnbågens slut. Who the fuck knows? Men en sak vet jag, och det är att ett VI är äkta; LYCKA!
Tack N för att du konstant står vid min sida, genom stormar och stiltje. Du är mitt allt. And so shall we forever be.