Ångest och Katastroftänkande

En liten berättelse. För några år sedan åkte jag och min mamma till Dominikanska republiken. På Arlanda visar det sig att planet är försenat pga tekniskt fel. Jag, som alltid varit rädd för att flyga reagerar med en gång, tänker inte flyga. Efter en timme får vi reda på att bränsle värmaren har gått sönder och att man ej kan flyga på hög höjd över the big ocean för då fryser bränslet. Jaha ja. Sen meddelar de att planet ska flyga till Frankfurt för att hämta den nya delen där. Jag dödsrädd för att flyga ska alltså sätta mig på ett ”trasigt” plan. Inte så bra kombination. Efter övertygelse av personalen att det inte är nån fara så sätter jag mig på planet livrädd. Väl i Frankfurt säger de att detta kommer ta ett dygn, vi får alla sova natten på ett hotel nära flygplatsen. Great. Hinner jaga upp mig ännu mer under natten, sover inte en blund. Morgonen efter flyger vi till Dominikanska och resan går bra. Bör tillägas att planen var så sunkiga att t.om första klass hade hål i sätena. Ett systerbolag till ett stort holländskt flygbolag, ren skit. Väl på Dominikanska dröjer det ca 6 dagar, sen kommer min ångest. Jag kan inte sluta tänka på att flygresan hem kommer bli ett helvete och jag intalar mig själv att vi kommer störta. Såklart. Katastroftänkande Sarah lyckas måla upp allt i förväg, ren galenskap. Efter en underbar semester (som hade kunnat vara ännu mer underbar om jag bara slapp tänka på flygresan hem) åker vi till flygplatsen. Tanken då är, snälla låt oss bara sätta oss på planet, flyga hem och få detta överstökat. Ut genom de enorma fönstrena ser vi hur personalen på flygplatsen börjar tömma ut våra väskor ur planet. Panik igen. Nu är det radarn som är paj! (nej detta är inget skämt). De skickar oss tillbaka till hotellen, dock fick vi alla bo på ett och samma hotel denna natt. Jätte fint, jätte mysigt, allt bjöd de på, god mat, vin osv, men det enda jag gjorde var att stissa upp mig. Morgonen efter flyger vi tillbaka till Sthlm, efter 37 förseningstimmar sammanlagt. Resan var fruktansvärd, planet skakade av all turbolens och jag kunde inte kopla av en sekund. Jag fick en sömntablett av mamma min men inte ens den fick mig att slumra in. Jag gick in på toaletten och fick en total panik attack och tänkte att om inte planet tar kål på mig så lyckas jag fan med det själv. Resan gick självklart bra, jag kom hem och lovade mig själv att aldrig mer flyga. Sen bodde jag 5 år i London, så har jag nog flygit 30 ggr efter det :-). Dock med ett glas vin i kroppen men med samma övertygelse om att nåt kommer gå snett, inte alls lika enormt som under Dominikanska resan men ändå.

Detta var min första och en av väldigt få panik attacker jag haft men fy fan vad läskigt det är… Katastroftänkande är sjukt jobbigt. Har börjat läsa en bok om detta och det stämmer ju iläskigt väl in på en. Man projicerar all sin kreativitet på helt fel sak, inåt. Och skapar sin egna ångest genom alla tankar.

”Du är mycket kreativ med en härlig fantasi. Du är analytiskt lagd med sinne för detaljer. Tragiskt nog tenderar personer med ångestproblem att använda sin stora tankekraft till att skrämma upp sig själva. De blir överdrivet intellektualiserande, analyserar allt till övermått och använder sin livliga fantasi till att måla upp veritabla skräckvisioner”.

Lucinda Bassett