När jag var yngre var jag lite smågalen (ok det är jag fortfarande). En fri själ som vägrade göra vad någon sa till mig, jag gjorde (gör) det jag vill. Jag gick och kommer alltid gå min egen väg. Jag har mycket att tacka mina föräldrar för. Jag måste ha varit oerhört jobbig som tonåring… usla betyg, gick enbart på de lektioner jag tyckte var roliga (självklart alla estetiska ämnen), festade och levde loppan helt enkelt. Men de visste alltid att jag skulle klara mig. De trodde på mig och det gör de fortfarande. Det måste vara det finaste stödet en förälder kan ge. Att tro på sina barn och stötta dem, oavsett vilken väg de väljer att ta. De har aldrig försökt att övertala mig till en utbildning jag inte velat gå. Att vara estet och växa upp i Djursholm bland alla blivande läkare och ekonomer har varit… minst sagt intressant. Och givande på samma gång. Jag har insett hur vanligt det är att människor väljer yrke efter pengar (eller efter deras föräldrars/andras åsikter/förväntningar), hur fint det ser ut på pappret osv. Men vad är det för liv? Kan man bli lycklig av det? Njae, jag tror fan inte det. Hur många talanger går till spillo där ute bara för att folk inte vågar göra det de verkligen vill? Sluta att lyssna på vad andra vill/tycker/anser att ni ska göra, gör det NI SJÄLVA vill. Då kommer ni att leva ett lyckligt liv. Och lyckas. De som lyckats bäst är de som jobbar med det som de älskar mest. Om det så är ekonom, ingengör, massör, kock, läkare, musiker, konstnär man vill bli, så länge det verkligen är vad man vill så kommer man lyckas. Gör det för er egen skull ingen annans. Tro på er själva, spread your wings. Våga satsa!
Kram