Månadsvis arkiv: mars 2016

VITA FEMINISMEN

Kawa Zolfagary skrev för ett tag sedan ett bra och vågat inlägg som jag tycker var väldigt bra och värd att läsa. Texten inleds med:

Kära vita feminism, vi är klara med varandra.

För länge har du nallat på antirasismen samtidigt som du vägrar ta till dig den i praktiken. Tvärtom så kan du i många fall exkludera de du säger dig värna om. Så nu har vi kommit till ett vägskäl, och det verkar som att vi kommer tvingas gå skilda vägar.

Du kan läsa hela texten  HÄR

Foto: Oscar Stenberg

 

166 kommentarer

MITT STORA FETA GREKISKA BRÖLLOP 2

Om ni har sett Mitt stora feta grekiska bröllop 1 tycker jag absolut att ni ska se tvåan. Jag tycker dock att ettan var mycket roligare. Innan bion åt jag och min kompis på Amida på söder. Jag har hört att det ska va bra där, men ärligt talat så är stället väldigt överskattat. Vill man ha bra mat från mellanöstern ska man åka ut ill Akalla. Maten på Amida var geggig och restaurangen var rörig och inte mysig alls.

IMG_0182

IMG_0179

IMG_0177

25 kommentarer

Jag aldrig haft råd att vara en ”svältande konstnär”

För några helger sedan hamnade jag av en slump på en konstfacksfest någonstans på Gärdet. Så fort vi klev in genom porten möttes jag av ett dussin välbekanta ansikten, några som jag kunde namnet på och andra som jag kände igen från TV. Förutom tunga SVT-profiler, representerades målgruppen av Nöjesguiden och Rodeos kulturentourage, några kända modedesigners, flamboyanta konstnärsstudenter och andra figurer som det andades högt socialt och kulturellt kapital över. Sammanfattningsvis var det en övervägande vit fest med undantag för en svart man som jag såg jobba i garderoben.

För mig dröjde det inte länge innan jag såg spår och fragment av det jag ville ge uttryck för i den här texten. Konsten gör oftast anspråk på att vara förenande och inkluderande, men den här festen fick mig att känna mig precis tvärtom. Ju mer jag strosade omkring desto mer uppenbart blev det att jag hade svårt att hänge mig själv till den konstnärliga berusning som verkade ha drabbat samtliga festdeltagare. Istället kände jag mig nyktrare , ängsligare och mer exkluderad än någonsin trots att jag drack samma ekovin som alla andra.

Varför var det som om jag såg allting ovanifrån? Varför denna känsla av utanförskap och otillräcklighet?

Plötsligt befann jag mig inte på Gärdet längre, istället hade tankarna fört mig tillbaka till uppväxtorten Haninge, söder om Stockholm. Det är 90-tal och Haninge har rankats högt bland landets fattigaste kommuner. Lunchmenyn på fritids betår av blodpudding, lapskojs, fil och kebabspett om det är något speciellt. Ekomat har ingen ännu hört talas om. Pärlplattorna är fridlysta, tuschpennorna snustorra och leksakscyklarna få.

Att barnen i Bromma har det bättre och att inkomstklyftorna mellan Stockholms förorter är höga, vet vi redan. För det är något som våra bittra fritidsfröknar sällan är sena med att påpeka. Vi får också veta att vi kostar för mycket, att kommunen har det kärvt och att konst och kreativitet  är en dyr hobby som endast är reserverat de som har råd att köpa penslar, oljefärg, pärlor och tyger. Föreställningen om att konstverksamhet utgör ett ekonomiskt hot är inte bara något som cementeras av fröknarna på fritids utan också av omgivningen.

Extra tydligt blev det en dag då jag fått lov att följa med min bästa vän hem. Hon bodde i ett mer välbärgat område och familjen tillhörde en av de få som som ägde både bil, hus och båt. Efter en ganska snabb husesyn upptäckte jag till min förvåning att hennes fritidsteckningar  ramats in, hängts upp och kilade stadigt tillsammans med annan exklusivare konst på väggen. Det gick inte ihop för mig. Värderades hennes färgstänk lika högt som den där dyra landskapsmålningen? Ja, i hennes hushåll gjorde de det.

Långt senare har jag förstått vilken betydelse den typen av kreativ uppmuntran och likställning hade för hennes självbild , självförtroende, förmåga att ta plats och äga auktoritet utan att skämmas. Det tog mig över 20 år att lista ut det, men idag vet jag att det handlar om klass.

Ja, ni hörde rätt, så innan några av er blir obekväma och avfärdar klassbegreppet som något förlegat och avlägset så håll ut ett tag till så ska jag förklara.

Visserligen går jag inte klädd i blåställ tillvardags och jag jobbar heller inte inom industrin, men för mig går det inte en dag, en konstfacksfest  eller ett galleribesök utan att jag påminns om mitt kön, mitt ursprung men framförallt min klassbakgrund, för den går att spåra i min sociala osäkerhet, starka ovilja att framhäva mig själv och konstanta rädsla över att bli avslöjad som mindre kultiverad i finrummena. Kanske beror det på att mina målningar aldrig blev picassoförklarade, men framförallt beror det nog på att jag aldrig haft råd att vara en ”svältande konstnär”. För vilka är det som har råd att svälta egentligen och vilka är det som kan tänka sig yrken med flytande ersättning?  Kan det möjligen vara personer som kommer från ekonomiskt trygga hem? Undersökningar av klassbakgrund bland konstnärsstudenter talar sitt tydliga språk, 13 procent av de antagna till Konsthögskolan i Stockholm kommer från arbetarklassen.

Detta är en krönika av min vän Odessa som jag ville dela med mig av. Hon sätter ord på mina och många andras tankar. Jag kunde inte ha skrivit detta bättre själv.

 

38 kommentarer

KOMPISEN SOM FÖRSVANN

När jag pluggade i Skövde för flera år sedan träffade jag Ylva som jag blev god vän med. Vi hängde massor trots att vi bodde i olika städer på den tiden. Efter några år så träffade hon en kille och flyttade till Boden. Vi höll kontakten över telefon sen så försvann hon helt plötsligt. Gick inte att nå henne på något sätt. Och självklart blev jag orolig och tänkte att något har hänt. Nu har det gått snart 3 år och hon är helt försvunnen. I dag när jag satt på jobbet kom jag och tänka på henne. Vart har hon tagit vägen egentligen? Jag hittade hennes pappas nummer och har nu skickat ett sms att jag är orolig och att jag försökt få tag på henne. Får se vad eller OM han svarar.

0 kommentarer

FOTOGRAFERA BARN

Nu har jag inte fotograferat på ett tag, men förut gjorde jag det jätte mycket och jag älskade att fota barn för de är så genuina och gör inte till sig framför kameran. Jag älskar ju att vara kreativ, kanske därför jag valt det yrket som jag arbetar med. Nu har jag även blivit lite sugen på skulptering och drejning. Finns en kurs på Fridhemsplan där man betalar 100 kr för en timme och då får man dreja hur mycket man vill! Jag och en kompis ska försöka hinna med en sån drop in kurs i veckan.

Här nedan kan kan du se några av mina foton.

flicka3

 

1 kommentar

PLICK!

I mitt sovrum har jag två gigantiska påsar med kläder som jag inte vill ha. Med jämna mellanrum går jag till Myrorna eller en liknande plats och ger bort kläder. Men nu finns ytterligare ett alternativ. PLICK! Det är en digital vintagemarknad där användarna kan köpa, sälja och upptäcka vintagekläder skor och accessoarer var man än befinner sig.

Med Plick kan användarna shoppa direkt ur varandras garderober. Plick är inte en loppis full med saker som personer inte längre vill ha, utan en digital vintagemarknad med kläder som dess ägare fortfarande värnar om och vill ska hamna i rätt händer.  På samma sätt som när man går och shoppar på stan med sina vänner, kan man i appen välja vilken typ av kläder man vill titta på och samtidigt inspireras av andra människor. Att öppna Plick ska vara som att kliva in i sin egna, personliga vintagebutik.

9 kommentarer

FYRA FRUAR OCH EN MAN

Dokumentärfilmen Fyra fruar och en man är väldigt bra, men det bästa med filmen är en skön liten tant som är kaxig och säger precis vad hon tycker. Har ni inte sett filmen tycker jag att ni ska göra det.

Om filmen: Den unga kvinnan Ziba är nygift och ser fram emot ett liv med sin man Heda. Hon måste dock dela honom med tre andra fruar, alla deras barn och den frispråkiga svärmodern. På den iranska landsbygden lever de alla under samma tak i ett hus som sjuder av sex, kärlek och ständiga dispyter. De fyra fruarna är varandras rivaler men samtidigt är det just hos varandra de får tröst. Dessutom hotar mannen med att ta sig en femte fru.

Svensk dokumentär av Nahid Persson från 2008.

31 kommentarer
wordpress hemsida wordpress hemsida