Hej!
Ligger i sängen och mår inte alls bra hehe, så bakis att jag vet inte vad jag heter i förnamn typ. Iaf för att inte tappa att jag sagt att den här bloggen ska vara lite mer öppen, så tänkte jag berätta lite om mig när jag var yngre. Nu snackar vi runt 16,17 samt 18. Jag var ung och trodde jag visste allting, enligt mig själv var jag redo för att flytta hemifrån och allt. Tackar mina föräldrar för att jag inte fick göra det. Usch undra hur de hade slutat.
När jag var 15 skiljde sig mina föräldrar. Det tog jätte hårt på mig. Men jag visade de aldrig. Jag var tvungen att vara ”stark” för min systers och familjs skull. Jag kände att jag var tvungen att försöka hålla ihop min familj. Det ledde till att när jag var ca 16 – 17 inte brydde mig ett skit om vad jag höll på med eller skolan eller framtid. Jag var förjävlig mot mina föräldrar, vi bråkade massor. För mina föräldrar blev tillsammans igen när jag var 15-16. Så jag var arg för att dem gjorde så att jag och min syster fick må skit under en period liksom. Så jag revolterade. Jag försökte flytta när jag var 17 samt 18. Jag festade jätte mycket och levde ganska osunt. Brydde mig inte alls. Trodde jag visste allt jag behövde veta. Min attityd var inte jätte bra.
Jag smet ut mitt i natten och försvann iväg med min dåvarande pojkvän som inte var jätte bra för mig att umgås med under den tiden i mitt liv. Det vet inte mina föräldrar om heller.
Det värsta av allt är att jag inombords kände mig sviken och arg på mina föräldrar. Jag hade ingen familj längre liksom. Den var trasig. Jag försökte ta hand om min syster så gott jag kunde. Men vi gled isär…för att jag revolterade mot allt och alla. Jag har alltid haft attityd och kunnat stå upp för mig själv men, den där attityden ska inte en 17 årig tjej ha.
Iaf den perioden tog jag mig ur tack vare att jag dels hade bra vänner runt omkring mig. Men också att jag träffade P som förändrade mig jätte mycket han fick mig att må så bra. Därför blev jag lugnare och mer stabilare. Vi kunde prata ut om saker vilket gjorde mig starkare och all ilska mot mina föräldrar försvann. Jag tog mer ansvar och mognade nått extremt tillsammans med honom men också utav mig själv. Idag mår jag inte dåligt över det här längre. Jag har blivit så sjukt stark. Mitt band till min syster har aldrig varit starkare. Älskar henne över allt annat. Idag är mina föräldrar skilda igen. Och det är lika bra. Ingen familj är perfekt. Min blev trasig och aldrig mer den samma. Men att se mina föräldrar lyckliga är ändå viktigast. Alla har ju haft en period i tonåren där man testade alla gränser. Jag har alltid varit sån…lär av mina misstag och gör aldrig om dem. Den perioden behövde jag för den har gjort mig till den jag är idag.
Jag har lärt mig så mycket och jag vet att om jag får en dotter kommer hon vara exakt som mig i sättet. När hon blir tonåring kommer hon tro att hon är boss och att hon vet allt och kan ”lura” pärona……haha tror hon ja. Jag kan alla trix jag uppfann dem ju 😉
Xo
