Var ska jag börja egentligen? Detta är ju inte riktigt det enklaste för mig att prata om precis.
Jag lider av panikångest.
Vad är en panikångest?
En panikångest får du i sammanhang då din kropp hamnar i en farlig situation, när du hamnar i en situation som du är rädd för. Din kropp reagerar genom att ge dig tryck över bröstet så du får svårt att andas. Den ger dig hjärtklappningar och gör så du svettas. Den gör så dina ben och händer känns bord domnade. Den ger dig yrsel och du känner att du kommer svimma i vilken sekund som helst. Eller detta är grejer som händer mig, det är ganska olika från person till person.
När får jag en panikångest?
Jag får den i situationer som min kropp och hjärna har gjort upp av sig själva är farliga för mig. Jag lider av socialfobi, klaustrofobi och agorafobi. För er som inte vet vad dessa fobier innebär så är socialfobi en fobi som ger mig panikångest vid tillfällen jag ska stå framför grupp, som t ex redovisa framför klass. Klaustrofobi är en fobi som ger mig panikångest vid trånga utrymmen. Så som tåg, buss och stora folkmassor. Agorafobi är en fobi som ger mig panikångest i situationer där jag känner mig hjälplös ifall något skulle hända, t ex i ett köpcentrum.
Ni läste rätt, jag får alltså panikångest av att stå framför klass, åka tåg, buss och tunnelbana. Jag får det i köpcentrum och vissa tillfällen även i vanliga matbutiker. Detta är inget jag vill. Detta har jag fått med tiden efter att ha upplevt för mycket traumatiska grejer i mitt liv. Detta är inget jag bara kan låta försvinna av sig själv. För det gör det inte. Låter jag det bara vara så kommer det bara bli värre och värre. Jag tränar vart enda en dag på att kunna övertala min hjärna och min kropp att det den har fått för sig är farligt inte alls är farligt! Detta gör jag genom att utsätta mig för dessa farliga situationerna.
Det är så många som inte tar detta seriöst alls, som tror att folk gör dessa grejer för att få uppmärksamhet. Jag förstår inte riktigt hur folk kan se på det på det sättet. Jag lever med en rädsla vart enda en dag för att min kropp har fått för sig att vardagliga saker är farligt för mig. Bara en promenad kan ge mig ångest och jag kanske inte vågar gå så långt ifrån huset för att jag är rädd att något ska hända och då kommer jag inte kunna ta mig hem snabbt. Jag måste begränsa hela mitt liv pga dessa fobier, pga min panikångest. Jag måste begränsa mig ifrån vardagliga saker. Till och med skolan kan ge mig panikångest, pga mängden av folk som brukar sitta i cafeterian eller i matsalen så jag måste gå hem redan efter halva dagen. Att jag inte kan göra saker som varje människa ska och gör vart enda en dag får mig att känna mig så onormal, även om jag vet om att jag verkligen inte är den enda som lever med detta. Det är så många mer än man tror.
Jag är så himla trött att folk inte kan se allvaret i det. Som inte kan ta detta seriöst. Mitt största problem jag haft har varit skolan. Alla mina lärare vet vad jag lider av, alla vet om vad som händer om jag ska stå framför klass. Ändå har dom suttit och tvingat mig till att ställa mig framför klassen fast dom vet om att tvinga mig bara förvärrar saken. Det får min kropp att agera som om det är ännu farligare. Jag måste få komma själv och känna själv att ”idag kan jag göra detta”. En av mina lärare tvingade mig hela ettan och halva tvåan. till slut började jag sluta gå på hennes lektioner, för jag såg en sån rädsla framför mig bara jag skulle gå dit. Jag mådde dåligt redan dagen innan jag skulle dit och det slutade alltid med att jag stannade hemma för att jag var ”sjuk”. Vissa vänner blev sura på mig dagarna vi egentligen skulle redovisa men jag bara kände att nä jag kan inte. Folk ignorerade mig pga detta vilket gjorde att det inte fanns något roligt med skolan mer att göra. Det är faktiskt inte många i min närhet som vet om detta, som vet om hur illa det faktiskt är för mig. Att vissa gånger dom varit i en matbutik med mig så har jag gått där bredvid dom och känt som jag precis beskrev, och jag har aldrig sagt något för jag skäms. Jag har aldrig velat berätta för folk för jag är rädd att folk ska se konstigt på mig, ska se ner på mig. Men just nu skiter jag i det, för folk måste få veta. Panikångest är en grej som vi allihopa försöker ”förtränga” bort och inte riktigt vågar prata om det. Det kanske inte är så konstigt att folk inte vågar ta upp detta när det finns folk som lägger meningar som ”det är ingen sjukdom, det är folk som vill ha uppmärksamhet”. Dom kommentarerna har jag hört i alla fall från folk, och det är folk som inte vet att jag lider av just det dom förnekade som sjukdom precis. Det är många som lever med detta som aldrig någonsin nämnt det för någon, för dom helt enkelt är rädda.
Jag är så tacksam för alla er som vet om detta. som gjort det ni gjort för mig. Ni är helt underbara. Den personen som hjälpt mig mest igenom detta är min pojkvän. För det första så tränar jag vart enda en gång jag åker upp till honom med att sitta på ett tåg i fem timmar. Ibland går det hur bra som helst och ibland sitter jag där, helt panikslagen. Jag måste ju utsätta mig för det för att övervinna det. Det är då jag alltid kan ringa honom. Det är han som går till köpcentrum och tränar med mig, även om han vet om att vi kanske bara kan gå så långt som innanför dörren och sen måste ut igen. Det är han som alltid finns där och kramar om mig när jag behöver det, eller finns där i telefonen när det inte finns möjlighet att träffas. Han gör allt för att det ska bli bättre för mig och snart har vi bestämt oss för att börja träna på att åka tunnelbana, för det är något av det värsta för mig nu. Bara lukten av tunnelbanan ger mig panikångest. Sakta men säkert så kommer det gå, och jag vet om att jag alltid kommer ha honom där, vid min sida. Det är han som kommer ge dom fina orden och berömma mig när jag äntligen lyckas. Det är han som kommer stärka mig genom att vara där mer mig. Det är seriöst något av det finaste. För han väljer och vilja bygga upp mig igen, efter allt jag varit med om och utsatts för. För han älskar mig. Som jag älskar honom.