att börja med slutet
Jag hann aldrig reagera. Det tog inte mer än en halv sekund för det totala mörkret som omgav mig att ersättas av bländande ljus. Vad som hände innan dess vet jag inte. Jag har ingen aning om vem jag var de trettiofem år som jag påstås ha levt i innan jag nästan krossades av en lastbil. Vad har jag för val annat än att tro deras ord? Lars hette han tydligen, han som krockade med busskuren där jag stod. Inte heller han mindes olyckan. Efter två månader fick lämna sjukhuset och åka hem. Mitt hem var huset som de sa att jag bodde i, med barnen de säger är mina och mannen de säger att jag älskar. Om jag bara hade fått önska mig en sak, en enda sak, då hade jag önskat att jag mindes honom. Under ett helt år var mina minnen försvunna men jag började sakta bygga upp ett nytt liv med familjen som jag numera älskade högt. Trots det grubblade jag ständigt på vem jag var och hur det hade varit innan. Hade jag vetat hur det faktiskt låg till så hade jag aldrig önskat tillbaka mitt minne, men tillbaka kom det tillslut. Sanningen berättade jag aldrig för någon, jag lät dem fortsätta tro på berättelsen vi alla hört på sjukhuset. Nu när jag hade fått en andra chans till lycka, varför då berätta att jag inte alls hade stått i busskuren och väntat på bussen som skulle ta mig hem. Jag hade stått mitt ute på vägen, osynlig i mörkret, fullständigt beredd på att få ta mitt allra sista andetag.