Jag vet inte varför, men jag blir alltid så gråtmild om försommaren .
Eller ja, gråtmild är nog lite för fint.
Jag blir lipig helt enkelt.
Till exempel;
Att uttrycka det med att ” Det var fullmåne i natt ” skulle vara en underdrift.
Nej förresten. Det skulle det inte vara.
” Fullmåne” skulle vara en förolämpning, en ordentlig sådan.
Guld.
Den mest glänsande, ädlaste , mystiska gyllene cirkel speglades i Sveriges sjätte största sjö för ca 15 timmar sedan.
Nej, jag kunde inte sova, men det rörde mig inte i ryggen.
Jag var nöjd över att få stå inne i vårat skitiga kök ( Mora hatar mig… ) och blicka ut över Luna.
– Vått i ögat.
Försommarpromenad – Mora och Skövde vandrar förbi uråldriga härbren, samtliga smyckade med grässtrån och syrén. Långt ifrån Västergötland, men ändå.
– Lätt klump i halsen.
Vandra hem ifrån hemköp i sommartunn skjorta med ”djupfrystpåsen” ( den som är gratis ) fylld med Eldoradochoklad. I hällande sommarregn , utan paraply . Med omöjliga fantasier ( men vad vore vi utan dom? ) .
– Hjärtat rodnar .
Försommar… Det är något i luften som gör mig skör.
Och att vi idag fick se Braveheart på engelskan gjorde inte saken lättare.
Jag, Mora och Tanum skrät – skrattade och grät i intervaller.
Jag har aldrig förstått varför William Wallace ger Murron en bild på två streckgubbar.
Han ansträngde sig nog till sitt yttersta för att nöja henne med en kärleksgåva – den stackars saten.
Men ändå.
Skimrande film , den gjorde mig skör.
Nu ska jag äta Eldoradochoklad samt flumma vidare med min Mora.
Och ta tag i den där JEEEFLA samhällsuppsatsen.
Med rodnade hjärta i sommarregn
Skövde
