Jag blev av Warner Bros. Entertainment ombedd att medverka i en seriepanel. De släpper idag 5:e och sista säsongen av Big Love. Någon som sett den?
Den handlar iaf i stora drag om polygamisten Bill som bor i en förort till Salt Lake City med sina tre fruar och sju barn. Serien handlar om familjen och allt därtill: hur handskas man med besvärliga grannar och svärföräldrar och hur prioriterar man mellan karriär och familjen?
Då jag nu sedan nästan 4 månader tillbaka trätt in i ett nytt skede i livet, nämligen familjelivet så passar det ju bra att spekulera lite kring just bollandet mellan familjeliv och karriär som är ett ämne som säsong 5 av serien kretsar mycket kring.
Faktum är att jag i dagarna, innan jag fick denna förfrågan, har tänkt mycket på just detta och då mycket på min mammaledighet och när jag ska börja jobba igen. Jag är lite kluven här. Innan jag fick Maxine var jag ganska säker på att jag ville börja jobba deltid efter 6 månaders mammaledighet, men nu när hon är här hos mig och bara är den mest underbara lilla person på jorden så slits jag lite mellan tanken att gå tillbaka till jobbet och att stanna hemma med henne. Jag tycker verkligen om mitt jobb och mina arbetskollegor och saknar dom ibland, men inget går ju upp mot att spendera tid med min dotter. Lika mycket som jag njuter av blöjbyte, lek, bebisprat och att bara gå hemma i myskläder med min underbara dotter, lika mycket kan jag ibland längta efter ett kreativt brainstorming-möte på kontoret. Jag skulle vilja göra både och. Samtidigt! 😉 Tänk om mitt jobb hade ett litet dagis? Det vore ju perfekt!
Samtidigt som jag är mån om att utveckla mig och ta mig framåt i karriären så är ju denna tid hemma med mitt barn så pass kort i det långa loppet. Rätt var det är så går Maxine i skolan och kommer hem med sin första pojkvän (!!!) och då är dessa månader som mammaledig väldigt få i jämförelse.
Vad är era tankar kring detta? Ni som är mammor, hur länge var ni mammalediga? Hur bollar ni mellan karriär och familjeliv?
Imorgon torsdag kväll, väljer jag ut en av era kommentarer som vinner hela Big Love serien, dvs alla 5 säsonger!
De andra två bloggarna som också är med i seriepanelen är Linn Herbertsson och Att vara någons fru. Kanske kan ni tävla även där 🙂
Jag är nyss fyllda 26 år och har precis fått min andra son, han är 2 månader gammal nu. Jag har fått barn väldigt tätt, min äldsta son blir 2 år nu i maj. Med honom var jag hemma drygt 15 månader och sen var min man hemma med honom 6 månader, lagom till jag vart ledig igen och nu är jag hemma med båda mina barn. Som så många andra säger, denna tiden kommer ALDRIG tillbaka, så ta vara på den och stressa in tillbaka till jobbet för guds skull!
Jag är själv en ganska ung mamma och jag ska ju jobba resten av mitt liv sen så då är denna tiden med barnen relativt kort tid man verkligen är helt ledig och kan njuta av sina små underverk.
Jag kommer förmodligen vara hemma ungefär lika länge denna gång, alltså ett helt härligt år framför mig! Underbart!!!!
Ta vara på tiden med lilla Maxine =)
Kram!!
Hej Sophie.
Jag fick barn 2012-06-05 samma vecka som jag tog min sjuksköterskeexamnen. När jag gick utbildningen så hade jag inga tankar alls om att jag skulle bli mamma innan jag hade blivit klar och minst jobbat ett år efter examen. men allt blir inte som man har tänkt sig här i livet och tur är väll det 😉 har världens underbaraste son nu 🙂 När jag blev gravid så blev jag väldigt glad men även stressad, för jag hade precis fått ett extra jobb på karolinska medicin akuten som undersköterska, de anställde mig för att jag senare när jag blev klar till sommaren skulle börja jobba där som sjuksköterska. vad skulle jag nu säga till min chef, anledningen till att jag blev extraanställd var just för att jag skulle stanna kvar sen. som tur var så har ju jag en så otroligt förstående chef, hon gratulerade mig och sa att om jag fortfarande ville vara kvar så kunde hon anställa mig tillsvidare och att jag var välkommen tillbaka när jag var redo.
Ändå så kände jag stressen lite för man vill ju komma ut i arbetslivet så fort så möjligt, tänk om jag glömmer all min kunskap om jag inte använder den. sa samma sak jag ska börja jobba när han blir 6 månader så får min sambo vara hemma sen. nu när jag ser tillbaka på det så önskar jag att jag inte hade stressat så mycket över det. för rätt som det var så hade det gått 6 månader och jag var inte alls redo att lämna ifrån mig min son riktigt än. tiden går så fort när man är hemma med sina barn och det är en tid man aldrig får tillbaka. och som min chef sa till mig ”ingen stress, jobba kommer du att få göra hela livet”. Nu börjar jag jobba igen i Maj och då blir min lille kille 11 månader och det känns så bra. det är viktigt att man tar det när man själv känner sig redo så att man också kan göra ett bra jobb när man väl är tillbaka, det är ingen ide att börja jobba om man kommer att ha dåligt samvete eller inte kunna slappna av och koppla bort, för då gör man ändå inget bra jobb. Lyssnade även mycket på vad min mamma sa, hon var ensamstående och var tvungen att börja jobba när jag var 6 månader, så hon lämnade mig hos min farmor som fick passa mig och hon grät på dagarna. Hon sa att om hon hade haft möjligheten att vara hemma med mig så hade hon gjort det. första året är en tid som de utvecklas så otroligt mycket, tänk på att den tiden kommer aldrig igen.
Hej Sophie!
Jag är själv inte mamma än, men hoppas på att det inte bara är de läsare som är mammor som har chans att vinna 🙂 Jag har däremot tänkt att hur mycket av mammaledigheten jag kommer att ta ut kommer att komma rent naturligt. Jag har svårt att se en mall som man ska följa som förälder, är det inte smartare att lyssna på sin egna kropp och utvärdera sin egen situation än att gå efter andras? Som du säger, det är ett ständigt balanserande, speciellt då du påpekar att du vill utveckla dig inom jobbet (inom snar framtid tolkar jag det som). Men när jag har läst din blogg då du fortfarande jobbade verkade det som att du kunde jobba lite hemifrån? Via mobilen till och med? Om jag var i din situation skulle jag helt ärligt bara höra av mig till min chef/mina medarbetare och förklara situationen. Kanske finns det en lösning som du inte tänkt på – du kanske kan börja lite trögt med ”förmiddagar hemifrån” eller något annat drömalternativ 🙂
Men som jag sagt innan, alla situationer är unika och du har inte delgett oss i varje detalj, med förståelse. Kanske vill Jonas också ha pappaledighet med Maxine, kanske är det någon ny som vikarierar i din position som ”hotar” din karriär, eller så kanske du blir rastlös över att inte ha ett bestämt schema varje dag. Jag hoppas i alla fall att du finner en lösning du blir nöjd med, och att du lyssnar på DIN familjs behöv (inklusive dina egna) och inte så mycket på vad ”samhällsmallen” säger.
kram
Konstigt idag att alla ska vilja göra karriär… Att mamma och pappa ska vara hemma lika mkt för annars blir det orättvist. Det viktigaste är att alla i familjen är nöjda med valen man gör… Alla vill inte samma sak! Man är en familj och gör det som är bäst för familjen. Jag njuter av att vara hemma. Pappan är nöjd med fördelningen och jobbar. Så en winwin situation för alla. DET ska man eftersträva. När händer det igen i ett helt år liksom?! Man lever bara en gång och detta kanske är det enda barn jag får så varför inte? Hon är värd allt och jag är värd denna tiden hemma med henne. Föräldrarna får ordna föräldraledigheten så som passar dem bäst. Olika jobbsituationer och viljor. Men man är inte en sämre mamma för att man väljer att jobba tidigt och man är inte en sämre person och anställd för att man är hemma länge med barnet! Man är inte en bättre mamma och person för att man jobbar häcken av sig på jobb och hemma, heller…
Jag skulle säga var hemma så mycket ni kan båda två… Det låter ju som en klyscha men denna tiden kommer ALDRIG tillbaka. Jobb kommer finnas i 30-40 år till.
Jag har själv, om man får vara osvensk och säga det, en fantastisk karriär. Jag sköt tanken på att bilda familj åt sidan många gånger för att jag kände att ”det är ju så kul på jobbet”, ”bara ett år till”, ”bara denna befordran också”. Och nu står jag här, tre missfall och ett utomkvedshavandeskap där jag förlorade en äggledare senare och inser att risken är väldigt stor att jag aldrig kommer att föda ett biologiskt barn. Har vi tur så tar det inte allt för många år att adoptera. Så NJUT av det ni har i er lilla familj. Kanske kan ni dela upp föräldraledigheten så att ni kan kombinera jobb och att vara hemma, men låt bebistiden gå före, det är mitt råd.
Du verkar vara en kreativ person, så du kommer säkert på en lösning så att du blir stimulerad på det planet också!
Åh! Jag håller tummarna för dig och hoppas att du snart får känna den kärleken ett barn ger dig!
Nu tycker jag att det låter som om att man måste välja antingen eller… Karriär eller att vara en ”bra” mamma? Och det behöver inte vara fallet tycker jag!!
Många här skriver om hur viktigt det är att finnas till och att knyta an sin bebis, att vara ledig och njuta, hänga med bebisens utveckling etc.
Men då måste jag bara fråga – är inte det lite egoistisk att tänka på endast jag + bebis? Vad händer med pappan? Ska han ”få” ta över efter 1 år… Konstigt tänk det där!!
Jag kan sätta livet på att era respektive kan ta hand om ert barn lika bra om inte ibland bättre än er. Därför är jag helt med Emelie på spåret att dela på föräldraledigheten så att bebisen också kan ”knyta an sin far”, att man uppskattar vad den andre gör och viktigast att få ens identitet tillbaka… Sedan förstår jag inte riktigt vad Carro menar med att ”bryta den relationen” under det första året?
Förvisso finns alltid jobben, karriär och säga att tiden går fort handlar snarare (enligt mig) om vilken prioritering man gör. Man är inte en sämre mamma för att man väljer att jobba under det första året. Bara för att nämna Ebba von Sydow, Elaine Ekensvärd, Cecilia Blankens, Anita Shulman (med flera), barn har inte blivit skadade över att de jobbat lite grand/mycket/lite under det första året.
Som sagt barn anpassar sig och är nog gladast så länge de får mat, närhet och kärlek.
Slutligen ville jag bara ge en stor eloge till alla ”working moms” (Lina, Caroline) som lyckas jonglera arbetslivet och bebis/barn.. *high five* Ni är super mammas!!!!
Jag bor i England och här är mammaledigheten lite olika beroende på hur man jobbar. Jag är egen företagare och får en ganska obetydlig mammapeng av staten vilket gjorde att jag var hemma i 10 månader innan vi satte vår son hos en dagmamma. Här i England är valen av dagis/dagmammor/childcare rätt stort men fruktansvärt dyrt, därav är det många kvinnor som tyvärr ger upp sin karriär när de får barn för att de inte har råd med barnomsorg. Vi valde dagmamma till vår kille för att de är mindre grupper och för att han var såpass liten vilket gjorde att han fick lite mer uppmärksamhet och hjälp. Det kändes oerhört tråkigt i början och det tog mig ett bra tag att faktiskt känna att det gick att hitta en balans mellan jobb och mammarollen. Tre dagar i veckan går lillkillen där och då jobbar jag utan break för att sedan kunna vara ”ledig” med honom 2 dagar i veckan. Dock så ser verkligheten inte ut så, oftast jobbar jag när han är hemma med mig också, jag får in ungefär 4-5 timmar om dagen, när han sover eller äter osv. Inte idealiskt men det funkar, man får försöka det som fungerar för just sitt barn och sina behov som familj. Hoppas att det löser sig – och det är sant, tiden med lilltjejen kommer aldrig tillbaka så ta tillvara på den!!
Jag bor i Hong Kong och här är man endast 10 veckor mammaledig och pappan får ingenting. Jag har fördelen att jag har eget företag så jobbar nu mkt hemifrån med min 5-månaders men är ju borta en del också. Skulle hemskt gärna varit hemma och jobbfri längre men tycker samtidigt att det har varit kul att börja jobba tidigt, det känns som man hittat tillbaka till sig själv fortare på något sätt. Tror dock att man som mamma alltid brottas med det dåliga samvetet och känslan att man missar mycket när man är borta från dem:(
Tror det är viktigt att dela på föräldraledigheten. Så ingens karriär prioriteras mer än den andras och att båda varit hemma. För att knyta an till den lilla men oxå för att få förståelse för den som varit hemma 🙂
Jag tror precis som de flesta andra att det som känns bra för föräldrarna blir bra för barnet..
En sak som dock satt spår i mig var när en väns mamma som är barnpsykolog menade att ett barn har främst en vårdgivare som den allra viktigaste punkten i livet och under det första året menade hon att man inte bör bryta den relationen.
Vet inte hur jag ska formulera mig men det utmynnade i att hon inte ville trivialisera pappans(oftast) roll men mamman är nummer ett till en början och bör vara det under år 1
Jag känner sånt förtroende för henne och känner det i relation till mina barn också, vi kör så.. Mamma år 1 pappa år 2 sen fsk
Fortsatt lycka till i småbarnsmyset!
Ett år har jag nu varit hemma med min lilla tjej. Det är helt obeskrivligt fantastiskt att se hur hon nu förstår vad jag säger och själv kan kommunicera med ljud och händer. Jag är sååå glad att jag valt att vara hemma i 1,5 år. Min sambo reser världen runt i jobbet och ser exotiska platser men jag känner ändå att jag har det bäst som varje dag får se och ta hand om vår lilla tjej. Skulle aldrig vilja byta bort denna tiden! Jag har haft ett fantastiskt år med mitt mammagäng och våra miniutflykter och lunchdejter. Jag kommer för alltid minnas detta året. Hon är liten så kort tid men stor så länge. Jag vill inte missa mer av hennes liv än jag måste. Karriär kan jag jobba på sen… Karriär kan man göra på olika plan dessutom. Jobb är bara en del…
Alla är olika och man ska känna efter och göra precis som man vill. Jag tycker min lilla tjej blir mer och mer underbar och tiden med henne roligare och mer fantastisk ju äldre hon blir!
Jag tycker verkligen att man ska känna efter och göra som man själv vill men jag tror att det är sunt både för föräldrarna och barnet att vara hemma så länge som möjligt. Jobbet finns alltid kvar men som du säger, bebistiden får man aldrig tillbaka och dagis kan vänta till iaf 1.5-2 år.. Kram!!
Jag är 22 år och fick min första son i januari. Jag ska ledig ett år för precis som du säger går tiden så fort, alldeles för fort. Jag tror jag ångrar mig om jag bara är hemma ett halvår. Min son är det bästa som har hänt mig och jag ser fram emot att följa hans utveckling det här året, det gör man ju såklart även om man jobbar, men inte riktigt på samma sätt.