Fick igår reda på att en god väns far tog sitt eget liv nu i veckan.
Det är en knepig sak det där, dödsbesked och sorg.
Det är en läxa man aldrig lär sig bättre till nästa gång.
Det är någonting som man aldrig blir bra på att hantera.
När det drabbar en själv förvandlas man till en pestsmittad i andras ögon. Omgivningen blir totalt handlingsförlamade, vill knappt ta i en med tång och tappar allt vad vokabulär heter.
Det blir pinsamt när man helt plötsligt inte kan hålla tårar tillbaka offentligt, eller hur man klandrar sig själv när man kommer på sig själv med att inte ”vetat vad man haft förrän det är borta” och allt som händer runtomkring påminner om DEN människan, vilket orsakar ännu mer tårar.
Min vän sa till mig att det kändes som om hon gråtit tills tåtarna tagit slut. Jag vet att detta är hennes första närstående som går bort, jag tycker det är fel att denna någon ska vara hennes far. Jag vill säga till henne att tårarna aldrig kommer ta slut. Jag vill säga att det kommer bli bättre, men det kommer ta tid.
Döden lurar runt hörnet, tyvärr. Men så är det. Man vet aldrig när det händer, inte heller vem som drabbas. Vare sig det är självvalt eller inte.
Därför vill jag uppmana ER om att tala om för alla ni håller kära, att ni gör det!
Låt aldrig någonting vara osagt!
Du vet inte om du kommer få chansen att säga det imorgon.