Fy vad livet e trist ibland.. Har återigen haft en hemsk hemsk vecka.. I tisdags va vi tvungna att ta bort vår lilla kattmamma Obelix, 12 år gammal. Hon fick juvertumörer som började växa snabbt på slutet. Usch å fy.
Ni som aldrig haft katt eller hund kan omöjligt förstå hur jobbigt det är. Det är inte ”bara en katt” det är en familjemedlem! Som funnits där, alltid när man kommer hem, när man går å lägger sig, tittar på film i soffan… Hon e så fruktansvärt saknad.. Vi har en till katt kvar. Han är 18 år. I somras fick jag ta bort min älskade häst..
Vilken tur att jag har en frisk underbar son på 8 månader och en fantastisk man som finns här å kan stötta mig och få mig att le emellanåt ändå…
