Dom senaste dagarna har varit mycke att ta in, har inte smält allt och det känns fortfarande som att jag kämpar för live och allt jag har som betyder mer än livet själv. Men jag springer på tunna men starka ben i tron om att allt löser sig och blir bättre.
Jag ser mig själv som en liten anka. Ovan ytan ser allt bra ut och jag är fin och allt okej, men på undersidan sprattlar jag på som en fåne.
Ska snart dra mig till skolan för att gå sista veckan i den klass som inte bara varit den bästa man kan få tag på utan den som har hjälpt mig mest genom livet dessutom. Vi har tagit många dåliga beslut men dom har bara gett oss bra minnen! Kommer sakna er så sjukt men är ändå glad att få träffa nya och börja om på nya fötter utan lista på alla fel jag gjort där ingen lärt känna mig än.
