RELATIONSHIT

Asså… Hur har man en sund och vuxen relation egentligen? Hur överlever man ett distansförhållande? Hur får man ihop vardagen? Hur vet man vad som är rätt och fel, fake och äkta? Min hjärna kokar över! Jag och Myset har det jättebra, men det är någonting som typ ligger och gnager och håller tillbaka känslorna hela tiden, vet inte vad det är..? Måste skriva av mig lite här, men inlägget blir nog väldigt rörigt!

När jag och Myset träffades bodde vi i samma ”stad” och sågs typ hela tiden – fast egentligen inte… Jag kom hem vid 22-23 och sov hos honom, och dom veckorna han hade sina barn sågs vi kanske 1-2 gånger på en fika eller promenad. Det tyckte jag kändes kalas och var precis på den nivån jag vill ha det. Nu ses vi typ varannan helg och det fucking suger!! Trodde inte jag skulle bry mig alls, särskilt inte eftersom jag inte ens hade tänkt fortsätta träffa honom efter att jag hade flyttat, men nu ville känslorna annorlunda… What a girl to do..? Alla som säger att man saknar varandra mer när man är ifrån varandra blablabla, hur gör ni? Jag får panik! Känns som att känslorna skall försvinna och hitta andra vägar…

Jag tycker däremot att vi kommer så långt ifrån varandra, typ själsligt och att våra liv blir så separata. Sedan handlar väl mycket om hur mycket tid man offrar varandra och det has inte varit så värst den sista tiden… Jag vill att vi ska prata varje dag och ses typ en gång i veckan och sen hela eller halva helgerna, men det är omöjligt att få ihop med alla djur, träningar, barn och tonårsbarn, hus och hem, andra intressen och hobbys, kompisar, fester och gud vet vad..? Jag är rädd för att man skall glömma bort varandra och glömma bort att prioritera tid för varandra. Det är så lätt tycker jag att få tunnelseende på sitt eget. Jag vill inte leva pararella liv, jag vill ha ett gemensamt liv. Menar inte att man måste bo ihop eller så, men just den där specialla connection som man har när man känner att man hör ihop, när man vet allt vad den andra gör och ska göra. Inte att man är så upptagen med sitt eget att man glömmer berätta viktiga grejer för varandra. Även de minsta kan vara det viktigaste. Jag tycker bäst om den där lilla stunden man har innan man skall sova, när man bara ligger och pratar om allt möjligt, skit som har hänt i världen, saker man känner, planer inför framtiden – vad som helst samtidigt som man trasslar in fötterna i varandra eller blir kliad på ryggen. U-N-D-E-R-B-A-R-T-! Det saknar jag…

Känns som att jag har ett inre motstånd till att få det att funka lite ibland också. Jag hade inte alls tänkt mig att vara i en relation. Jag skulle vara singel. Hitta mig själv. Gå ner i vikt. Dricka champagne på nåt´ hustak och åka till Stockholm på flashiga weekendresor. Vad gör jag istället? Åker tillbaka till Bynn jag lämnade för att komma ifrån all skit och går på lokala pizzerian och dricker fulsprit… WTF?

Ibland gör det mig lite arg…

Sen känns det som ju mer jag vänder och vrider på saker och ting, försöker känna efter, tänker vad som är vad och vad som är värt någonting, desto osäkrare blir jag!

Hur vet man vad man vill? Jag vet ju typ vad jag vill men det känns inte som jag kan få det och även om jag kunde få det är det kanske inte så jag vill ha det just nu.

Hur vet man då att det är värt det ändå? Jag har inte tid att slösa hur som helst på vad som helst. Det går inte.

I have a bucketlist, and it needs to get checked!!

Varför var han tvungen att komma och vrida till allting? Jag hade liksom en plan! Den funkar inte längre… Jag hade inte alls några förväntningar när jag började träffa Myset, tänkte mest att det var ett nöje, men sen visade det sig att nöjet var väldigt trevligt – på flera sätt! Helt otroligt vilka förutfattade meningar man har egentligen. Han är inget av det jag trodde, bara så mycket bättre!! Så nu har jag ju förväntningar istället…. Hur kan det bli så krångligt? 

Ni vet när man är ihop med någon och tänker ”åå, om han bara kunde göra så här istället” då hade han varit perfekt, eller ”åå, tänk om han bara hade kunnat vara lite mer blabla” . Alltså den där grejen som det känns som att den alltid saknas, det där lilla man vill göra om, som man tänker att bara det hade varit si eller så så hade det varit perfekt! Myset har inga sådana ”om” . Han är perfekt. Han är precis så som jag vill ha! Vi kan prata om allt, han sitter kvar länge vid matbordet, han bryr sig om mina djur, han ger mig egentid, vi har roligt, han köper blommor och bubbelvin, han gillar mat och att vara tillsammans i köket, vi tar promenader, han får mig att känna mig så otroligt älskad när vi är tillsammans så jag blir rädd. Livrädd! Sedan delar vi inte alla åsikter vad gäller vare sig politik eller inredning, men det känns som att det löser sig ändå. Det stör mig inte ens att han inte tycker om broccoli… Det känns som att jag måste graspa nuet lite mer. Skita i vad som händer om ett halvår och hur det kanske ska bli om fem år och hur man gör om det blir så här eller hur vi löser det om det blir sådär… Sluta förvirra mig själv! Inte låta det som varit i ett annat liv med en annan människa påverka mig och färga av sig på mina tankar. Jag har ju gått kurs 😉 är en ny sorts Marielle nu och det här är en ny sorts förhållande…

Sedan är det det här med barn och djur, ett jävla gissel 😉 får fan bli ett eget inlägg!!

Puss på er alla 😉 nu känns det bättre!