Natacha Peyre skrev idag om mobbning på hennes blogg.
Det är ett ämne som aldrig blir gammalt eller oaktuellt. Mobbing är något av de värsta sakerna en person kan utsättas för och det har eskalerat de senaste åren pga internet. Nätmobbning t.ex. är tyst mobbing och mobbaren förstår nog själv inte riktigt hur hårda dens slag är. Fler personer än man tror har blivit drabbade av nån slags mobbing.
Jag har själv blivit mobbad och hade också tänkt dela med mig av en del av min livshistoria hittills, för jag tror inte det finns en enda person som inte blivit utsatt för mobbing på ett eller annat vis.
Jag blev mobbad under nästan hela min skoltid. I lågstadiet var det mest ”Denise-gris”,”Denise luktar fis” och klassikern ”tjockis” jag fick höra, vi vet ju alla hur vidrigt ärliga småbarn är.
I mellanstadiet var det 2 ”kompisar” som spred ut att jag hade löss och jag blev ÖPPET utfryst ur klassen tills läraren gick med på att jag fick byta klass när jag vägrade gå till skolan.
I högstadiet var det inte mkt öppen mobbing, jag hade många vänner under skoltid. Men jag var ändå alltid utanför av nån anledning, och efter skolan och på helger var det ingen som var med mig, förrän sista tiden när jag blev modigare.
I gymnasiet blev jag utsatt för s.k. nätmobbing av 2 tjejer i klassen som jag känt sedan tidigare, varav en av dem var min före detta ”bästis” från högstadietiden. Dem skickade bl.a. hat mail till mig på LunarStorm.
Denna gången ledde det till att jag bytade program (från HP till SP-språk) men det gjorde ingen stor skillnad eftersom dem gick kvar på skolan och jag såg dem regelbundet. Pga av de två tjejerna förlorade jag ett helt gymnasieår och ströläste en massa skit på IV.
Eftersom jag inte kom bort från dem och jag mådde grymt dåligt i skolan så bytade jag ytterligare en gång (jag har även läst OP men bytade för det inte var ngt för mig), denna gången bytade jag inte bara program utan skola helt och hållet. I samband med mina föräldrars skilsmässa (som samtidigt slet på mig det också) flyttade jag och min Pappa till Malmö och då passade jag också på att söka till en ny skola även om det var mitt i terminen. I november/december började jag på Carl Adolph Agardh gymnasiet i Lund och även om det var en klass med bara tjejer så trivdes jag faktiskt för första gången i skolan, då var jag 17 år.
Men min osäkerhet har alltid stannat kvar, och fortfarande sitter den i. Men jag bryr mig inte om den så mycket längre. Mitt självförtroende kan svikta i tid och otid men min självkänsla släpper jag inte, för jag vet att jag är en bra person och jag är den jag är. Man kan inte behaga alla, istället utmanar jag mig själv för att testa och bekräfta att jag kan göra allt jag vill
Mitt första test på mig själv var att jag åkte ensam till Kos i 4 veckor och gick bartenderkurs, då var jag 18 år och skulle bli 19.
Efter kursen fick jag jobb som bartender på en liten klubb i kph och senare fulltid på en restaurang, dem var så nöjda med mig att jag växlade med att jobba på de två olika ställena för de ville inte jag skulle sluta på nattklubben. Till slut tröttnade jag och sökte jobb i Malmö och Lund, jag fick jobb som bartender på Etage i Malmö och det var liksom min sista bekräftelse som jag behövde för att veta att jag faktiskt var duktig på det jag gjorde. Jag jobbade där lite extra i ca 2 månader tills jag fick jobb på glitter i köpenhamn (nattjobb är mer slitsamt än jag trodde!).
Där lallade jag runt lite tills jag fick mitt hjärta krossat, mitt självförtorende var helt knocked-out och jag behövde omväxling.
Så jag och en kompis bestämde oss för att dra till Norge!
Sagt och gjort, vi packade väskorna och drog hem till en kille hon kände här (dem bor numera tillsammans). Jag kände med detsamma att det var ett misstag. Vi hade inga jobb och ingen bostad. Det var kaos. Men inte för henne iofs, hon hade någon att stanna för, jag hade ingen.
.
Men jag stod ut och till slut fick jag vikariat som städerska och extrahjälp på glitter här i Hamar, jag träffade en kille och jag och min kompis fick lägenhet. Jag mådde bra, riktigt bra. Ända tills jag blev dumpad.
Att bli dumpad av två killar på mindre än ett år är hårt, sjukt hårt. Självförtroendet sjunker låååååågt.
Och eftersom jag blev dumpad och mitt självförtroende har sjunkit igen så måste jag utmana mig själv på nytt!!
Därför bär det av för nya äventyr i februari.
Jag ber inte om nånting med denna texten, kände bara att jag ville skriva av mig. Men kanske är det någon annan som känner igen sig.
Och kanske vill jag detta ska vara en blottar-blogg? Ska jag visa mig så kan jag lika bra visa hela mig och min själ och mina tankar.
Ha det bra 🙂
/Denise