
Mathilda ler när hon berättar om sin spontana och roliga mamma. Men för Maria har livet varit tufft och först som vuxen fick hon veta att hon har adhd. – Det var så klockrent. Äntligen förstod jag vad det var för fel på mig – varför det alltid var kaos… Det är torsdagskväll. Maria Andersson har slutat jobbet på egna företaget som föreläsare om flickor och adhd och Mathilda har kommit hem från skolan. Hon är inne på sitt 16:e levnadsår och efter att ha växelbott hos mamma och pappa under uppväxtåren har hon nu valt att bo mestadels hos sin mamma. På frågan om hur det är att ha en mamma som har adhd kan hon inte svara. – Nej, hur ska jag kunna veta det? Jag har ju aldrig haft någon annan mamma. Men min mamma är spontan, bra på att lyssna, snäll och omtänksam, och hon har mycket energi. Hon är mycket roligare och spralligare än andra mammor, säger Mathilda och ler. Och Maria kände själv tidigt att hon inte var som andra. Hon föddes 1974 och eftersom hennes föräldrar var missbrukare omhändertogs hon av de sociala myndigheterna när hon var två år. Hon var hyperaktiv, fick okontrollerade, aggressiva utbrott, hade svårt att leka och fick hon en idé var hon fixerad vid att genomföra den. Hon pratade konstant och krävde hela tiden att få vara i centrum. Så fort hon kände konkurrens rymde hon eller slogs, och hon sökte sig till äldre barn som utnyttjade henne och fick henne att göra saker som de själva inte vågade. – Jag visste innerst inne att det jag gjorde var fel, men jag hittade inte bromsen. Ingen orkade med henne. Hon blev en stafettpinne mellan olika fosterfamiljer och för varje ny familj hon kom till och försökte anpassa sig till krympte hon ännu mer. Hon var 15 år när hon hittade hem. Det var då hon prövade amfetamin för första gången. – Det är skrämmande när jag tänker tillbaka. Jag var lika gammal då som Mathilda är nu… Känslan var obeskrivlig! För första gången i sitt liv fick Maria ihop sina spretiga tankar. Plötsligt kunde hon sätta saker och ting i sina sammanhang. Hon slutade nio år senare, när hon blev gravid. När Mathilda föddes den 20 september 1998 kände Maria för första gången i sitt liv kravlös kärlek. – Känslan var så omtumlande att den fullständigt knockade mig. Kände igen symtomen När hon kom hem från BB var det kaos. – Jag minns att jag undrade hur andra människor gjorde för att få sina liv att fungera. För mig fungerade ju ingenting. Jag visste att jag borde diska och tvätta, men hade ingen aning om hur det skulle gå till rent praktiskt. Jag kunde inte ens mäta upp välling till min dotter. När Mathilda var tre månader orkade Maria inte längre. Hon började med amfetamin igen. Små doser, som höll hennes hjärna i schack. Då Mathilda var åtta månader separerade Maria och sambon. Sambon ordnade upp sitt liv, medan Marias amfetaminmissbruk fortsatte. – Jag levde i ständig skräck för att bli avslöjad. Hon befann sig i en omöjlig situation. – Tog jag inte amfetamin kunde jag inte ta hand om min dotter. Och om jag gjorde det så var jag olämplig som mamma. Jag var livrädd för att historien skulle upprepa sig, att de skulle ta min Mathilda ifrån mig såsom de en gång hade tagit mig från mina föräldrar. Om jag förlorade henne skulle jag inte ha något att leva för. Att hon led av adhd och att hennes missbruk var självmedicinering dröjde det ytterligare fyra år innan hon förstod. Vid det laget var Maria så slutkörd att hon på allvar funderade på att göra slut på sig själv. Det var när hon själv hjälpte en yngre kille som var på glid som Maria fick svar på varför hon uppförde sig som hon gjorde. Han berättade om sin adhd och hon kände alltför väl igen symtomen. Han berättade också om medicinen som innehåller amfetamin – och då föll allt på plats. – Äntligen förstod jag vad det var för fel på mig. Maria bad om hjälp hos Gryningen, en dagverksamhet som hon och dottern var inskrivna i för att främja deras relation, och fick efter många om och men adhd-medicinen Ritalin utskriven. När Maria gått igenom alla behandlingar och rehabiliteringar visste hon vad hon ville ägna sig åt. I dag jobbar hon med att underlätta för andra i samma situation. Hon informerar, coachar och utbildar skolpersonal, elever och anställda inom sjukvård och socialförvaltning över hela Sverige om hur det är att leva med funktionsnedsättningen och hur deras bemötande och insatser kan hjälpa. Medverkar i film Hösten 2013 ringde Helena Isaksson Baeck till Maria och frågade om hon och Mathilda ville medverka i en informationsfilm om hur det är att ha en mamma som har adhd. Maria tvekade inte. Frågan var bara om Mathilda ville. – Det var jättejobbigt, men jag är glad att filmen blev gjord, säger Mathilda. Det var spännande och roligt, men jobbigt med alla frågor. Som den om hur det är att ha en mamma som har adhd. – Vi tänker ju aldrig på det, säger Maria. Diagnosen är ett verktyg som jag använder mig av för att få vardagen att fungera. Och för att förstå varför jag är som jag är. I filmen, som är gjord hemma hos dem i förvaltarbostaden till Alkvetterns gård utanför Karlskoga, berättar Maria och Mathilda om livet. – Jag tror att min adhd gör Mathilda till en bättre människa, säger Maria. Den gör mig mer tillåtande och engagerad. Jag tycker om att diskutera och tror inte på förbud. Jag ger henne aldrig några färdiga svar utan låter henne hitta sina egna lösningar, och jag har sett många exempel på att det fungerar. Hon är så smart och jag är så otroligt stolt över henne. Men det blir fel ibland också. Eftersom Maria är spontan tänker hon sig inte alltid för. – I somras när vi skulle åka till stranden skulle vi ha fika med oss. Jag ville packa ner muggar och då undrade Mathilda varför. Jo, vi ska ha muggar att dricka ur, någon ordning ska det vara, bestämde Maria. Väl nere på stranden tar Maria flaskan och dricker direkt ur den. Vilket Mathilda påpekar, mycket lugnt och roat. – Vi garvade och jag fick be om ursäkt. Men alla de där tillfällena gör att Mathilda också har lätt att be om ursäkt, säger Maria. – Mamma förstår mig och kan hjälpa mig om jag har svårigheter, inte minst i skolan. Hade jag inte haft en mamma som vet hur det är när det är tufft hade mitt liv varit mycket jobbigare. Det liv Maria lever i dag trodde hon inte var möjligt för tio år sedan. – Vi bor i ett fantastiskt hus, jag har en underbar sambo, katter och en häst och ett eget företag. Jag har överlevt hela mitt liv och jag har vänt mina svårigheter till en tillgång. Det är jag väldigt stolt över. Film för anhöriga Informationsfilmen som Maria och Mathilda medverkar i heter ”Min mamma har ADHD” och finns på www.anhoriga.se Text: ANJA EK FOTO: DAN LINDBERG