Nu har jag varit i USA två veckor, och kommer ihåg första natten så tydligt, hur dåligt jag sov och hur mycket väsen mina roomies gjorde på kvällen.
Dem första dagarna var hemska, mådde inte alls bra och ville bara börja gråta flera gånger, kände bara att allt var för mycket och kände mig så ensam. Tänkte flera gånger att det kanske skulle vara bättre att kanske åka hem och bara skita i det men jag visste att det är så man mår i början.
Nu är allt så mycket bättre, var lite känslosam förra veckan och på helgen men berodde mest på att mina hormoner spökade lite, kan få panik ibland när jag inte hittar vissa saker och då gällde det en inlämning som läraren skulle ha lagt upp men inte gjorde (inlämningen blev framflyttad till igår så allt löste sig) som jag har nämnt innan så måste man få över D för att klara klassen och vill ju inte ta om en klass och tänker ibland är detta tillräckligt för vissa lärare försvårar visa saker så man övertänker, sen tror jag också när man väl har fått betyg och feedback på sina första inlämningar så vet man vad man ska förbättra sen.
Sen blir det extra jobbigt nu i början när man inte vet hur allt fungerar bara för man har 10 veckor på sig att prestera för sen är terminen över, men jag kämpar på och lägger jävligt mycket tid på plugget och jag håller alla fingrar och tår att jag klarar alla ämnen, ink matten!
Men i nuläget mår jag bra, allt flyter på och försöker hänga med, tror jag kommer in i allt mer och mer för varje dag och när jag läser om ämnena så lär jag ju mig självklart mer vilket gör allt lättare. Sedan har Emma varit ett otroligt bra stöd och stöttat mig och alltid funnits, har svårt att säga hur jag känner ibland men bara att prata med henne makes me happy.
Tips till alla Keep fighting