Jag är inte mig själv just nu, det är mycket som pågår inuti min kropp fysiskt, psykiskt och mentalt. Jag har en hög smärttröskel normalt men just nu har jag ont, på ”Sjukhusets smärtskala” som går från 1-10 skulle jag säga 7-8. Energin och krafterna sjunker och mitt i allt känns det som jag står helt ensam i ett tyst och stilla Universum. Jag är inte suicid men vet inte om jag klarar eller orkar ett enda andetag till!? Tacksam för envisheten, nyfikenheten och styrkan jag föddes med, det är den som tar över och för mig vidare i rätt riktning även när Decemberkvällen känns mörk och kall, när ensamheten och smärtan inuti skalet ekar och gör sig påmind. Jag ber bara om att få komma i mål, längtar efter att dra ett djupt andetag och känna att allt är över, att jag är hemma i tryggt förvar efter att jag sprungit ett Marathon i varierad terräng!
