Gästinlägg Christer Modig – Ska det vara så svårt att bjuda på ett leende?

Jag och min fru har precis kommit hem från en fantastisk skidresa till Vail/Beaver Creek i Colorado. Förutom den fina skidåkningen och det underbara vädret, så slogs vi av hur otroligt trevliga alla var. Nu pratar vi inte om det vanliga amerikanska ”hi how are you-trevligheten”, den som vi svenskar brukar kalla ytlig och tillgjord. Nej, nu pratar vi om en äkta über-trevlighet och servicekänsla som vi svenskar troligtvis aldrig kommer att förstå eller kunna erbjuda. Nu var det förvisso VM i utförsåkning när vi var där, men jag tror inte att det är på något sätt annorlunda annars.
Det började redan i skiduthyrningen. Vi hade förbokat vår utrustning via nätet. Direkt i dörren möts vi med ett leende.
– Hi, how can I help you?
– Jo, vi hade bokat…
– Oh yes, Mr. Modig. Welcome to Beaver Creekl. We have your skis ready over here.
Have fun, there’s going to be some amazing skiing out there.
Inom loppet av 10 minuter hade hela vårt sällskap provat och fått sin utrustning och vi började konka iväg upp mot skidliften med stavar, pjäxor och skidor spretandes åt alla håll.
– Hi there. Where you from? Welcome to Beaver Creek.
En kille i blå skidjacka med en stor Beaver Creek-logga dök upp från ingenstans.
– Let me carry your skis.
Va? Hade han rökt på? Marijuana är ju nu lagligt i Colorado. Eller tänkte han sno våra skidor?
Nejdå, han erbjöd verkligen att bära mina skidor. Och inte bara mina, han tog min frus och min dotters skidor också och traskade glatt bredvid med oss upp till liften.
– First time in Vail? Great to have you here. How long are you staying?
Utan att ens blivit lite svettig på ryggen i det gassande solskenet, var vi snabbt och enkelt upp vid liftarna. Nu var det bara att kasta sig in i liftkön. Just det, den där kön vi svenskar älskar. Där vi stångas och knuffas för att försöka hitta en liten glugg där vi kan trycka in skidspetsen för att ta oss fram lite snabbare. Där vi blockar varandra lite snyggt för att inte tvingas sitta i stolliften tillsammans med en total främling. En kvinna kliver fram med något som ser ut som en laserpistol och skannar av min skidjacka. Jag har stoppad liftkortet i jackfickan och pistolen piper till när hon sveper över den. Hon tittar snabbt på den lilla skärmen på pistolens baksida.
– Good morning Christer. Did I pronounce that right? I see it’s your first day skiing with us. Be careful up there. There´s going to be some amazing skiing today. Enjoy and thank you for skiing with us.
Någon skidkö finns det inte att tala om. De säljer tydligen inte fler biljetter än liftsystemet kan hantera utan större köer. Däremot är de noggranna med att fylla varje stollift med fyra personer. Jäklar, vi är ju bara tre och nu måste vi släppa in en främling bredvid oss. Tysta sätter vi oss tillrätta i stolliften och ”främlingen”, en man i 40-årsåldern som ser ut som en inbiten amerikansk skidåkare, hamnar längst ut till höger.
– Hi there! Where are you guys from? First time in Vail?
Fan också, han pratar. Nu måste vi snacka med honom hela vägen upp.
– You guys speak great english? How is skiing in Sweden? You guys did really well in the competition. Congratulations!
Förväntansfulla var vi nu uppe på toppen och redo att kasta oss utför de nypistade backarna. Frågan var bara vilken nedfart. Det fanns ju 100-tals alternativ. Strax nedanför liftstationen fanns en gigantisk karta dit vi åkte för att studera våra alternativ.
– Hi there! Can I help you? What kind of skiing are you looing for?
If this is your first time here? Before you leave you have to do The Centennial. It runs from the top all the way down. Almost 3 miles of awesome skiing.
Igen dök en blåklädd ”bäver” upp från ingenstans. Han var tydligen skidvärd och hade som uppgift att stå vid kartan för att svara på frågor och ge tips till oss villrådiga förstagångsbesökare om lämpliga och bra backar. Notera att skidåkningen i Beaver Creek inte är ”good” eller ”great” – den är ””amazing”.
Efter ett par timmar i backen så börjar vi bli hungriga och beger oss till en av restaurangerna. Trötta, svettiga och lite snoriga stapplar vi in med pjäxorna. Vid entrén möts vi av ytterligare två ”bävrar” och erbjuder oss servetter för att torka näsan. Va? Är detta ett skämt? Nejdå, tänker du efter så är det väl rätt smart att torka näsan istället för att gästerna står och snorar bland maten. Det kändes plötsligt självklart att få en liten servett. Det var ju precis det jag behövde. Någon hade tänkt till. Och vänligheten slutade inte här. Det vara bara början.
Varenda dag möttes vi av ett överflöd av trevliga människor, vänliga leenden, glada tillrop och en professionell servicekänsla som jag är tveksam att vi svenskar ens skulle kunna erbjuda om vi ansträngde oss. Inte en enda sur min, bitter kommentar eller djup suck.
– Thank you for skiing with us. We hope to see you again soon.

Veckan tog slut alldeles för tidigt och det blev dags att åka hem. Vi flög från Denver via New York och innan vi visste ordet av så stod vi vid Gate 63 på Newarks flygplats tillsammans med 300 andra svenskar. Det är då det slår mig vilket jäkla otrevligt folk vi är. Vi tisslar och tasslar mellan oss själva och sneglar lite snett på varandra. Inte ett enda trevlig ord utväxlas med någon man inte känner. Långt innan de ens annonserat för ombordstigning ställer vi oss i kö. Vi trängs och trycker oss fram för att få en bra position, även fast vi vet att de kommer att börja med business och plus-resenärer. Så börjar ombordstigningen. Kvinnan vid flygdisken utannonserar att passagerare med barn och de med rörelsehinder får börja. ALLA börjar trycka sig mot ingången. Därefter följer som väntat passagerare i business och plus. ALLA tränger ihop sig ytterligare så att de resenärer som SKA stiga ombord knappt kommer fram. Och det är nu det roliga börjar. Genom högtalarna utannonseras tydligt att ENDAST passagerare med platser på rad 31 och BAKÅT nu är välkomna ombord. ALLA börjar gå mot biljettkontrollen. ALLA utom ett äldre amerikanskt par som med förvånad blick ser på när Svensson tränger sig fram som om de var rädda att flyget skulle lyfta vilken sekund som helst.
– Didn’t they say row 31 and back? undrar amerikanen.
– Yes they did, svara jag och försöker dölja att jag själv är svensk.
Svensson tittar ner i backen, gömmer sin biljett i passet och traskar på som om de inte förstod engelska. Ingen säger ett ord. När vi lite senare kommer in i planet så är det bara att konstatera att minst hälften inte förstod, eller snarare inte ville förstå, instruktionerna att stiga ombord i etapper. Där sitter de redan i sina stolar på rad 11, 14, 17, 21, 24 och 28 och gör det desto besvärligare för andra som fortfarande ska längre bak. Väskorna trycks upp på bagagehyllorna. Ungar skriker. Ingen hejar på grannen bredvid. Vi muttrar lite tyst om hur trångt och varmt det är.
Väl i luften är det dags för den första serveringen. Ett par trötta medelålders flygvärdar som kanske jobbat några år för länge i branschen, slänger fram en bricka med en lättare måltid framför mig. Inget hej, inget välkommen, inte ens en fråga om jag ens vill ha mat.
– Kaffe?
– Ja tack, svarar jag.
Flygvärdinnan häller snabbt upp en full kopp och innan jag ens hinner fråga om mjölk, trots att det knappt finns plats i muggen, är hon redan vidare på nästa rad. När jag ber henne komma tillbaka med mjölken möts jag med en trött blick och djup suck. Va fan, tänker jag. Ska det vara så svårt att bjuda på ett leende?