Keep on moving

Det är ju ungefär nu, så här dags, varje år, när man har kommit in i oktober. Kvällarna är mörka, mornarna är mörka, frosten börjar komma. I går skrapade jag bilrutan. Utan handskar, för dom orkade jag inte gå upp och hämta. Alltid lite lätt duggregn i luften så man blir så där, spretigt, rufsig, små risig och lockig i håret, okontrollerat,  då håret också börjar få den där sköna skandinaviska, råttfärgen som börjar ta över dom solblekta slingorna och den brunbrända huden och vita bikinilinjerna från den där underbara semestern och dagarna på stranden börjar som sakta avta . Små snörvlig och lite smått förkyld, mest hela tiden. Folk börjar plötsligt försvinna från gatorna, nu är det små, rappa steg med högt uppdragna axlar, ryggen i en ostbåge, huvudet nedåt och händerna under hakan för hålla ihop jackan.

I busskön som jag alltid åker förbi på mornarna här jag bor, står alla på rad, långt längst gatans kant, helst så långt ifrån varandra som möjligt, nåde den som bryter kösystemet och kommer från ANDRA hållet!! I bussen sätter vi oss helst en och en på sätet, gärna sätter upp en väska för visa att du helst inte vill ha någon bredvid dig. Som du tyvärr måste tillslut för bussen börjar bli full. Med en suck och irriterad min sätter sig en person på sätet, demonstrativt knappt innan väskan har hunnits flyttats, med en suck och irriterad min flyttas väskan, inga ord, bara uppgivna miner.

Alltså herregud! Vad är det som händer med oss svenskar när sommaren är slut!! Det är ju inte att vi inte vet att sommaren är kort och det mesta regnar bort som en Thomas Ledin glatt sjunger. Ändå går vi in i ide så fort mörkret kommer. Så här har vi det ju alltid, dom kalla mörka dagarna är fler än dom varma ljusa. Men äntligen kommer det lite att klaga på, för det om något är vi minsann bra på! Klaga, gnälla lite, allt är fel mest hela tiden. Gärna klaga på andra, för du gör ju aldrig fel själv. Är det inte fel på vädret så är det fel på trafiken, eller boräntorna, eller grannen, eller har du hört vem han nu träffar! Hörde du vad hon gjorde! NÄÄÄÄÄÄ! VA! ÄR DET SAAAAANT!! Vi gottar oss i andra, pratar gärna länge och mycket vad alla andra gör, eller inte gör. Helst när det är något vi inte gillar. För berätta om andras framgångar verkar ju inte lika kul och snaskigt. Nä, då blir vi bittra och avensjuka. Det är ju inte kul när det går bra för andra, ush nä!

Ironisk, väldigt ironiskt, hårddraget, men sant och en vardag. Ja, jag är nog inte heller den spralligaste, piggaste på hösten, dom här första dagarna när man ska ställa om sig, och inse att jag kanske ska lägga undan dom där ballerinaskorna nu som står kvar i garderoben. Kanske dags att dra fram dunjackan ändå. Jag  kan absolut känna att jag får mer energi på sommaren. Jag älskar solen, värmen som sommarnätterna. Men jag är också rätt noga med att inte falla in för djupt i det ”svenska” bittra, uppgivna hösthumöret. Försöker hela tiden påminna mig om att det är ju dom här dagarna som gör att vi uppskattar dom ljusa dagarna mer sen när dom väl kommer. Låter säkert jätte käckt men så tacklar jag det. Och hela tiden bygger nya mål. Sätter upp nya planer att längta till, stora som små. Fortsätter göra saker om vardagskvällarna och helgerna. Fortsätter att minnas och plocka fram dom där sköna stunderna. Igår la jag upp en bild på min instagram, just för detta. För minnas tillbaka. En bild från vår semester i Kalifornien, jag och Christer, på kanten, högt, högt upp i Grand Canyon. Christer fångade bilden när jag bara satt, och tittade ut över det här enorma landskapet i sprakande rött, i 38 graders värme. Så vackert. Jag ville stanna klockan där, försökte verkligen fånga stunden. Det gjorde jag. Men nu är det 2 1/2 år sedan! Tiden går fort. Väldigt fort. Så varför ödsla tiden med att gnälla, sucka och längta till nästa sommar. Dagarna blir vad du gör dom till. Du väljer.