När man inte får till det

Ibland får man bara inte till det. Hur mycket man än försöker. Inombords bara ser jag mig själv slita mitt hår, skrika rakt ut, stänga av musiken, gå fram till den som nu tagit mitt fokus, fråga vad tusan händer! Men utåt ler jag, trampar på, kör på. Tills jag faktiskt hoppade av.. Idag blev inte min klass som jag ville.

Varje klass jag kör på SATS ger jag allt, klassikern att säga att man ger 110% men det gör jag, helhjärtat. Den vanligaste frågan om mina klasser som jag instruerar, också blir träning för mig själv, om jag jobbar lika hårt – enkelt svar, på de klasser jag instruerar kör jag som hårdast. Dels för jag tycker man ska det som instruktör, för en del i inspirationen blir väl om instruktören själv tar i och svettas där uppe, blir ju inte trovärdigt annars. Men sen för mig i alla fall, och tror jag kan prata för många av mina kollegor på SATS, så är det klart också ett adrenalinpåslag som gör sitt, som ger ett ökat ork och fokus, fokus på deltagarna, att man ”glömmer” sig själv, och känner inte på samma sätt eller hinner tänka på hur trött man själv är. Jag tycker det är vårt jobb som instruktör, att ge allt. På varje klass, finns liksom inga ursäkter. Vi har medlemmar som tagit sig tid, planerat in sin träning i sitt livspussel, då måste vi ge det bästa tillbaks, för att få dom vilja komma tillbaks även nästa dag.

För mig handlar det om, utöver musik, personlighet, upplägg av klass, också se till att skapa teamkänslan, få ihop gruppen, få mina medlemmar att känna att vi faktiskt kör tillsammans, inte bara med mig som instruktör, jag vill få med ALLA, att dom har kul ihop, i gruppen, och kan peppa varandra. Jag känner att jag har lyckats med det, på flera av mina klasser jag håller, men framförallt torsdagscykelklassen på SATS Hötorget där vi, tillsammans, har skapat ”torsdagsmagi” som jag kallar det. En klass med väldigt mycket energi, gensvar, folk vågar ropa, skrika men framförallt med väldigt mycket glädje. Vi spinner på att det snart är fredag, att vi tog oss till klassen, och det är vår tid, nu kör vi! Klassen är galen, på ett roligt sätt, där det nog tog mig ett år att få den där speciella känslan, som blir när man får sina stammisar som man måste bygga upp själv, så klassen alltid går full. Jag tog över dag och tid då det var 10-15 personer på den klassen för många år sedan, m.a.o., endast en bråkdel och salen gapade med tomma cyklar i början, men nu går den full och dessutom ligger på 60-70 st personer, på väntelista, och det säger jag med ödmjukt tacksamhet, för det har varit mitt mål, att hålla den full, få stammisar, som vill bjuda på sig själva, som vill sitta och skrika med, ge sitt allra bästa och göra ”torsdagstecknet” då det bara har blivit att vi gör segergesten i stretchen. 🙂

Svårt att återberätta men det har blivit en tight grupp och jag älskar det och vet flera framgångsfaktorer till detta som jag alltid försöker jobba hårt med. Det redan ovan skrivet, men, att jag vill att alla är med, inte kör sitt eget race. Vi är ett team, det är gruppträning, det är en klass som jag har en tanke med, det ihop med musik som jag lägger enormt mycket tid på, för att få ihop det, på minsta lilla takt och utnyttjar minsta lilla spår, ljud i musiken, där jag är taktfascist, varenda sak jag gör vill jag ska sitta i musiken, För vet du, musikalisk eller inte, men får jag det att stämma för dig, kommer du även om du inte kan räkna takter, så kommer du uppleva och känna att det känns bra, minsta lilla jag sjabblar bort mig, kommer det kännas konstigt för dig, men du kanske inte vet att det just är i baktakt eller mitt i ett block, det vet jag, men du kommer inte få den där perfekta känslan. Det blir bara ett ”pass”. Men sitter allt så får du flytet. Och det är mitt jobb att ge dig det. Oavsett räkna taketer eller inte, lämna det åt mig, jag gör det åt dig. 🙂 Och då, då vill jag att alla är med. INTE att någon sitter och kör HELT sitt eget race, på en gruppträningsklass. Det gäller inte bara cykel, det gäller alla klasser. Bokar du gruppträning, då är det GRUPPTRÄNING. På cykelklasser verkar vissa helt missat det. Det är ju inte att du kliver in på en dansklass, kör egna piruetter, steg och snurrar i egna extra block och struntar i dom andra, än för det hade ju sett konstigt ut, eller? Men varför görs det inne i cykelsalen då?

Nu har jag varit borta två veckor och då kan man tappa några stycken på vägen, som kommer tillbaks efter ett tag och man brukar se nya ansikten någon vecka efter man haft semestern. Som jag alltid tycker är kul för då får jag chans att få köra för fler. Men det är ofta dessa ”nya” ansikten, som på något vis, blir dom, som då kör sin egen grej. Som idag. Har en tjej som direkt i uppvärmning ställer sig upp, står kvar under stretch, står kvar i andra låt där vi börjar med set och backar, förvisso ståendes, men blir kvar uppe, när vi andra går ner, står kvar uppe i sittande intervaller. Ja, ni hör ju. För mig finns ingen anledning att stå, i en hel klass, om man dessutom inte verkar ha någon belastning på som jag tydligt ser att hon inte har. Bakom denna tjej, som nu hänger på sina axlar, helt struntar i att jag börjat säga att Team, vi kör ihop, visar tydligt att hon tänker inte vara med oss, så sitter ytterligare en tjej, som sitter utan händerna på styret, cyklar med benen, men rör armarna i takt…?! Som på en trampmaskin. Och jag ser denne stackars medlem bredvid som nästan får dra sig mer åt andra sidan för att inte få hennes armar på sig. Och det är då gränsen blir nådd för mig, med all rätt får du givetvis sitta ner om det inte skulle kännas bra, om det blir för jobbigt, om du blir trött, det är en HELT annan sak, vilket jag alltid i mina klasser också säger, sitt ner mellan setten, det är ditt alternativ. Det är inte det jag menar, det är när man totalt struntar i instruktören. Och gränsen är nådd när jag ser att andra runt omkring börjar bli störda, och fokuset flyttas från dom själva, till dessa personer som kör eget. Då känner jag att då är det mitt jobb att säga till.

Så det var det jag gjorde, när jag själv hade schabblat mig och missat flertal mindre saker, som jag hatar den perfektionist jag är på mina klasser, för fokuset tyvärr förflyttades även för mig, vilket det inte ska, jag ska kunna ta saker som detta, men ibland är det svårt.

Jag var tvungen, att hoppa av, tänkte plockar båda två, på ett vänligt men bestämt sätt. Frågade den första tjejen, som inte ens märker att jag kommit fram, mitt under låten, passet fortsätter, lyfter blicken då jag frågar och lägger handen på hennes arm – Ska du köra hela klassen ståendes? Får ett svar att ja det ska hon. Det rekommenderar jag inte att du gör och finns ingen anledning, då jag tror du får ut mer av att vara med resten av oss andra. Är det ok att du kör med oss, om du är här inne? Njaae..sa hon osäkert och sattes sig ner. TACK sa jag gick vidare bak till nästa. Hej, jag ser att du gör lite egna övningar, finns det en anledning för det? Nä av menar du? Ja, jag tycker och du tror att du får mer av din träning om du lägger på lite belastning, tar händerna på styret och försöker vara med på det jag gör där framme, dessutom ser jag att du stör dom bredvid dig som jag hoppas du förstår. Är du med mig? Hon nickade lite förvirrat men tror jag fångade dom, sprang tillbaks och fortsatte.

Dom hängde med men inom mig kokade det. Vad är det som är problemet, att boka en gruppträningsklass, men inte vilja göra en enda sak som instruktören och resten av klassen gör. Så jag säger bara det, bästa, finaste medlem, kör inte ditt eget race. Det är det vi har gymmet för, alla motionscyklarna, där du då lätt kan ta till egna rörelser, tempon och egen musik. Men gör det INTE inne i gruppträningssalarna.Och framförallt, var med på stretchen, är det stretch och återhämtning, i en grupptränigssal, så är du med på den. Den ingår i klassen och den står angiven i klassbeskrivningen och det är den du har bokat. Din kropp behöver den.

Så! Nu är Tess glad igen! 🙂

Kram på er och kram mina bästa stammisar, som gör som fröken säger! Det är med välvilja och vill ert bästa, det vet ni! 😉