Önskar du fick se det jag fick se i morse. Sitter på tunnelbanan och en väldigt sargad man slår sig ner bredvid. Alldeles sårig, stinker smuts, tobak och alkohol och i händerna tre söndriga, fullproppade icakassar. Förmodligen med allt han ägde. Lukten var så intensiv att jag var precis på väg att flytta mig när jag hör att han börjar fnittra lite för sig själv medan han gräver i en av påsarna. Jag kunde inte låta bli att le för det lät så hjärtligt och kittlande. Satt kvar för jag ville ju se vad han skulle ta fram. Fram drar han med sina smutsiga fingrar en helt färsk, nybakad wienerlängd och hans händer skakar och hans ögon lyser stort när han lyfter upp den, fortfarande fnittrande likt Gollum with his precious. Han var ju faktiskt lite lik honom där han satt utan ett hår på skallen!
Han fnittar så munnen vattnades på honom men han tar ingen bit. Han lägger tillbaks den fnittrandes och sa något jag inte kunde tyda. Packa on den väl och omfamnade påsen. Jag log. Höll på missa hoppa av och kunde inte låta bli att säga till honom när jag gick – den där såg rackarns god ut du! Det är du säkert värd! Hans ögon och hela han sken upp igen när han mötte min blick. Jag hoppade av, han åkte vidare. Jag undrar vart. Själv på väg till TV4, med mitt problem i morse, ska jag ha min svarta jacka på mig, klackar eller kängor, brun eller svart väska och ska jag ta bilen eller tunnelbanan. Patetisk. Så små problem. Idag glad att jag tog tunnelbanan då jag återigen blev påmind – enjoy little things in life. Someone else is happy with less than what you have. Be thankful.
T