Jäklar vad man måste stanna upp ibland, vara vaksam, sluta stressa. Är det hela världen att komma sent till jobbet någon gång, istället för att stressa, köra lite extra snabbt för är det inte ofta då det händer. En krock, en olycka, för att du redan satte dig i bilen stressad, kanske inte såg dig för, ungarna skriker i bilen, fingrades på mobilen för smsa att du är sen, det blir liksom en enda lång dålig negativ cirkel, som avlöser varandra. Den omvända effekten av ”The Secret” som jag tror stenhårt på. Ju mer positivt du sprider omkring dig, ju mer positivt får du tillbaka. Och precis detsamma är det med det negativa! Tänk efter, Vaknar du fel, börjar stressa, är det inte fullt möjligt att du allt ifrån slår i tån i bordet, spiller kaffekoppen, inte hittar tröjjan du vill ha på dig, inte får bilen att starta, glömde mobilen på köksbordet, springer in igen, bilköer, väg avstängd, ingen parkering, and its keeps going, on and on and on.. Vänd på det. Stanna upp, bryt den cirkeln. Börja om på nytt. Sätt dig inte stressad i bilen.
Nu vet inte jag vad anledningen till den hemska olyckan var imorse på Skurubron, men det fick mig att tänka till i allafall. Jag var lite stressad, för vi glömde att Christers bil var kvar på jobbet över helgen då vi åkte till Linköping på fredagen, och att Christer skulle ha åkt med mig in i morse. Jag fixade det sista i ilfart medans Christer såg på trafikrapporten att samtliga tunnlar var stängda vid Hammarby Sjöstad vilket alltid gör massiva köer för oss ända borta i Nacka. Christer väljer då att ta vespan, det skulle gå snabbare. Jag fortsätter stressa för fattade att det skulle göra min bilresa ännu längre än vanligt om tunnlarna nu var stängda.
Rusar ut, upptäcker att det är helt tjockt redan vid vägen utanför vår. Jag kommer inte ens ut. Redan nu ser man folk blir irriterade, stressade, börjar tuta, börja göra dumma, väldigt dumma omkörningar, tränger sig förbi. I sånna här situationer är det bara att hajja läget. Jag blir sällan irriterad här, stressad ja, tänker på jobbmötet, tittar på klockan, men försöker alltid hålla lugnet för börja göra onödiga saker i trafiken, bara för att komma fram, blir oftast det som orsakar större problem. ”Genvägar blir oftast senvägar”. Efter ett tag stillastående ringer Maria, min vän och kollega som varit en bit före mig. Hon hade kommit till Björknäs men blev där ombedd innan bron att hoppa av bussen hon satt på. Det hade skett en stor olycka uppe på bron. En buss och 6 personbilar inblandade. Maria skulle också ha möte på morgonen och börjar då gå över bron. Och jag tror inte Maria var beredd på vad hon fick se där uppe. Olyckan hade precis hänt, det var totalkvaddade bilar, människor överallt på vägen, blodiga människor, polis och ambulans. Maria hade tur för på andra sidan kom en extra buss precis. Med Maria i luren vände jag, hem igen. Fanns ingen anledning att stå här bland stressade och arga människor där alla hade sin egen, viktiga tid att passa. Och vet ni vad jag tänker här. Strunt samma hur sen jag då blir till jobbet, det är för tusan bara ett jobb. Jag känner istället en enorm lättnad, att jag låg efter olyckan, och inte i den. Då kan jag vara hur sen som helst. Hellre sen än att inte komma till jobbet alls.
Och jag var faktiskt lite chockad för jag kan samtidigt inte sluta att tänka på, att om vi inte hade blivit sena i starten jag och Christer, eller om han inte tog vespan och istället väntade på mig, och vi körde, tänk om vi var en av dom 6 bilarna? Så lite som behövs, så skört livet är. Tänk om…
Nu är jag här, hemma, och aldrig känt mig så trygg som nu. Christer messade att han var framme på jobbet, jag tar en kaffe till, och väntar, vägrar att stressa. Jag får missa mötet då. Men jag mår bra.
