I helgen pratades det om att jag och en person skulle ses, om så bara en kort stund. Vi har pratat om detta länge, och nu befann vi oss i samma stad och det kunde äntligen bli av. Exakt vad som förväntades hända visste jag inte, jag visste bara att jag ville att mötet skulle ske, jag såg fram emot det.
Vi sms:ade till och från under dagen, och hela tiden sköts tiden framåt. Man kan tycka att jag borde förstått men som den obotliga optimist jag är, kände jag att den andra också verkade se fram emot vårat möte.
Dagen gick… Jag åt middag, åkte och förfestade, och tillslut blev klockan 23 och jag skulle in på klubben. Vi hade sagt att vi skulle kunna ses innan 23, men jag insåg tillslut att personen hade bättre saker för sig… Jag gick ner i klubben och blev okontaktbar utifrån i 3 timmar framåt.
När jag kom upp från dimman stirrade jag på telefonen i säkert en kvart. Inget meddelande om missat samtal, inget sms… ingenting. Då insåg jag att han inte bara hade bättre saker för sig. Han hade antagligen ingen plan på ett fysiskt möte alls.
Och då var det återigen som om jag var tillbaks i mina gamla mönster: Tjejen som anpassar sig, hoppas, ber snällt och förväntar sig saker tillbaks. Om och om igen… Lär man sig aldrig?
So here it is: Jag antar att det bästa sättet att få tillbaks det man ger, är att inte ge någon någonting. Alls.
Här är hon. Den ensammaste själen i Stockholmsnatten…