Jag ville mest säga hej.. Eller egentligen vill jag säga så mycket mer, men det vågar jag inte. Jag saknar dig. Jag vet att vi träffas jämt men jag saknar dig. Jag saknar den känslan av att du älskar mig. Älskar mig självklart och kravlöst. Jag vet att du älskar mig.. Jag vill bli älskad mer. Tydligare. Kanske är jag dum. Dum och orimlig. Löjlig lite grann. Jag hatar tvivel.. Tvivel passar inte in. Nu blir det sådär igen… Sådär yrt..

Jag älskar dig. Med varje centimeter,millimeter av min tvivlande,splittrade själ. Jag har aldrig tvivlat. Inte på mig. Bara på dig. För jag älskar dig. När jag ser dig blir jag glad. När du är nära mig så dör jag lite. Det pirrar i mig så det nästan gör ont. För jag älskar dig. Och du gör det svårt.. Du är en komplicerad själ att älska. Men jag gör allt för dig. Jag hade gett mitt liv för dig.

Hur är det med dig? Här är allt fint. Jag har tusen frågor som aldrig kommer få svar,tusen tårar som alltid kommer vara instängda men jag har det fint. Du säger att jag är stark. Då är jag det. Jag vill vara det för dig. För er. Men man blir trött min älskling. Att vara stark gör ont till slut. Ont i ryggen, ont i själen och ont i hjärtat.

Jag hoppas att jag alltid funnits för dig. Att om 102 år när vi är rynkiga , så kommer du titta på mig med dina gamla vackra ögon och veta att jag alltid älskat dig till max. Jag hade inte kunnat älska dig mer, då hade jag sprängts. Du är perfekt. Perfekt på ditt operfekta underliga dysfunktionella vis. Jag älskar dig.

Det var nog bara det. Och tack. Tack för att du finns i mitt liv. Tack för att du ger mig liv. Tack för att du är en del av det finaste som hänt mig. Föralltid.