Det behövs ingen förklaring, det behövs ingen lång inledning på hur vi hamnat här och varför det blev som det blev.
Jag har ingen gloria för att jag står kvar, och du förtjänar ingen utmärkelse för din envishet. Vi är stöpta i samma form. Jag vet hur många tårar jag gråtit över dig, över spruckna löfte, över sluddriga osammanhängande telefonsamtal. Över alla gånger jag tagit emot din frusteration, alla gånger du spytt ur dig ditt missnöje över mig, över mina val och den jag är. Jag vet också hur många gånger du fått mig att bubbla av kärlek, jag vet att jag älskar dig mer än ord kan beskriva. Jag vet hur jag känt inuti när du nyktert sagt till mig att du är stolt över mig. Att du visat mig kärlek, att du varit där för mig , på ditt eget vis , i hela mitt liv. Jag skäms inte över att säga att jag många gånger önskat att jag kunde fixa dig. Laga dig. Göra dig lycklig. Att jag kunnat ringa dig när som, och du skulle vara nykter. Jag har minnen jag inte vill ha. Jag har sett saker jag inte vill se. Men det är så det är..
Du är min hjälte. Min kung. Du är den starkaste människa jag någonsin mött. En soldat.. Jag är stolt över dig. Och jag är stolt över att jag är som dig. Att jag ser dig i mig. Eller mig i dig. Jag älskar dig..
Livet har varit hårt mot dig. Du har inte fått mycket gratis. Du har aldrig klagat, aldrig krävt mer. Bara svalt, och strävat vidare. Det kan bli för mycket. Jag tror det är där vi är nu.. Vem är det du hör? Vem är det du fruktar så hårt? Vem är det som gör att vad jag än säger, överröstas jag av demoner som viskar i ditt öra..
Jag kommer kämpa för dig. Så som du kämpat för mig. Jag kommer aldrig ge upp, även om det känns så ibland. Jag ska slåss mot demonerna, även om jag inte riktigt vet vart dom gömmer sig.. Utan dig, fanns inget jag..