Har haft blogg-paus. En lååång. Men eftersom jag går sönder om jag inte får ventilera mig så börjar jag igen! Känns mer neutralt såhär. Ingen måste läsa,ingen är tvingad att svara eller ha åsikter men ändå kan jag uttrycka mig om precis vad jag vill! Naaajs! <3
Funderade på en sak igår. På människors inställning. Till allt i princip.. På att människor är så fruktansvärt snabba på att dömma. Sorgligt nog är jag inget undantag. Jag prylar mig själv varje gång jag tänkt hemskheter om någon utan att veta fakta, men gör ändå om det om och om igen..
Det brukar gå en mamma med sin son framför mig och min dotter till skolan. Det har haft en underlig förmåga att bli så nästan varje dag. Och ända sen jag såg dom första gången har jag tänkt elakheter. Eller, kanske inte elakheter, mest funderat över denna moders tankeverksamhet. I mindre snälla tankebanor.. Usch.. Men iallafall..
Modern ser ut som att hon bor under en sten i skogen. Inget fel i det, det är ju upp till var och en. Hon beter sig som om hon är 12 år och mindre vetande. Och det därimot kan jag ha åsikter på.. Jag får ont i mitt huvud. Jag vill ta henne i armen och förklara att hon är någons mamma och bör kanske bete sig som det. Min och dotterns promenad till skolan har mer än en gång gått ut på att jag går och förklarar att – Neej,det är INTE ok att kasta ekollon på cyklande barn bara för att en vuxen gör det. Och -Neej JAG tycker inte det är lungt att man gör narr av sitt barn framför andra. Inte överhuvudtaget såklart.
I allafall.. Vad vet jag liksom? Hon kanske mår jättedåligt inuti. Hon kanske har haft det tungt i sitt liv, något har kanske hänt som har format henne till det hon är nu? Hon kanske känner sig tvungen att leka 12åring för att få ha någon social kontakt alls? Jag vet inte. Och därför borde jag inte dömma. Men är det dubbelmoral att jag tänker hemskheter och samtidigt vill forska? För ja, Miss Save-the-world kan inte hjälpa att det sticker i hjärtat att denna mamma alltid står ensam. Att hon alltid går ensam hem med sitt barn från skolan, utan den armè av vänner som min dotter har. När vi andra mammor står i grupp och väntar på våra barn,pratar,skrattar så står denna mamma vid sidan av,ensam. Det känns inte ok. Jag hade känt ångest över det. Jag ser att mina Hej,hej och god morgon och hur är det gör henne glad. Och det gör mig glad. Man ska inte dömma utan att veta. Det tar minst lika mycket energi som att säga Hej och God morgon.. Och vilket får DIG att må bäst inuti? <3 LOVE <3