När jag var ca 15 år var jag allergisk mot allt som var ”svensson” och vanligt. Jag skulle hellre dö än att bli någon torris med ett 7 till 4 jobb, skrikiga ungar och någon snubbe som kom hem efter jobbet och kallade mig älskling och ville ha mat. Not for me, ett dugg. Jag skulle förbli en rebell, en nej-sägare, en lev snabbt-lev farligt. Mina kompisar var min familj , min familj var mina fiender och alla utanför min bubbla var meningslösa. Var med mig eller emot mig. Inget mitt i mellan. Inte för mig. Oj oj vad lite man visste. Vad lite man förstod.
Jag har jobbat hårt på mina murar sen ung ålder. Murarna som skyddar mig men samtidigt håller mig på betryggande avstånd från verkligheten. Jag älskar dom och jag hatar dom. Det finns människor som hittar glipor i min mur. Som tar sig igenom och visar mig vad kärlek är. Och det är fint. Riktigt fint. Jag tittar på dom människorna med en respekt jag själv blir förvånad över. Det knockar mig till golvet och fyller mig med värme och kärlek. Jag önskar på sätt och vis att jag inte haft mina murar. Att jag kunnat visa vem jag är och haft någonslags stolthet för det. Men det funkar inte så. Jag har inte valt. Livet valde åt mig.
När jag var 18 år förändrades förutsättningarna. Mattan drogs bort under mina fötter och verkligheten blev något helt annat än vad jag var van vid. Jag kan blunda och se hela scenariot framför mig. Vi var på Öland, på Sol,vind och vatten-festivalen. Vi höll på att städa i stugan vi hyrt när det ringde i telefonen. En stund senare blev jag utropad på altanen. Dom sa Sätt dig ner.. Jag såg på dom att något gjorde ont. Riktigt ont. Jag var rädd. Mer rädd än jag någonsin varit. Dom sa Malin…Det har hänt något hemskt. Det har varit en olycka. Det har brunnit i din mammas hus. Tre personer har dött.. Svart. Helt svart i mitt hjärta. Tre personer… Vem? Hur? Det ringdes , det forskades, det kändes som en livstid men logiskt sett måste det gått snabbt. Min mamma. Hennes sambo. Hans son. 3 personer. Döda. Borta. Dom fanns ju igår?! Jag förändrades redan där. Där och då försvann min tillit. Till allt. Till alla. Jag var ensam. Så ensam. Vem bestämde att en 18årings hjärta fick lida så? Vem skulle jag anklaga, vem skulle jag straffa?! Orden tog slut. Hjärtat slutade slå. Och jag slutade att förvänta mig kärlek. Den enda källan till kravlös kärlek hade tagits ifrån mig. Jag var 18 år och mer beroende av kärlek än någonsin. Men den hade dött.. Jag fick inte se henne. Inte säga hej då. Elden och värmen hade gjort det omöjligt. Jag hade orden. ”Din mamma är död”. Jag fick inget mer. Det var allt. Det var det enda som fanns kvar. ”Din mamma är död…..”