Tänk när man ena dagen känner att livet leker lätt, man känner sig omtyckt av omgivningen och ser framtiden som något positivt. Man känner sig glad och nöjd med livet.
Sen kommer dom här dagarna då man bara känner skit. Kroppen bara skriker något man inte vet hur man ska tolka förutom att man inte mår riktigt bra. Man blir helt plötsligt irriterad på saker man i vanliga fall tar med en klackspark och humöret svänger som en bergodalbana. Livet känns värdelöst.
Man ser inget hopp om framtiden. Man känner sig bara djupt ensammen. Man skulle bara vilja stanna inne eller försvinna ut i skogen för en stund och slippa gå runt och se glad o pigg ut om dagarna. Inte svara ”jag mår bra” när folk frågar men vilken reaktion skulle det få? Men vem har inte sagt att det tar negativt på en att inte kunna vara den man är och känner.
Känner mig bara trött just nu. Men imorgon kanske jag ser ljuset igen:)man kan ju alltid hoppas. Tyvärr är det nog vanligare än vad man tror, att dagens människor känner så här. Så på den biten känner jag mig inte ensam…
/Go night and I wish for a better day tomorrow