Jag öppnar kylskåpet och inser att kaviaren börjar ta slut. Tanken och en liten udd av ångest kryper upp i mig för att jag inte köpte den största tuben eller fler. Besök från Sverige just nu är långt borta. Men vad är det man säger, man får njuta av stunden. Jag börjar skala det nykokta ägget och lägger det på en smörgås som är redo med ett lager kaviar. Tänk att något kan vara så gott. Jag kanske ska vara tacksam att tuben snart är slut. För annars skulle jag nog föräta mig på kaviar som jag gjorde i mina yngre dar. Jag åt kaviar på alla min mackor varje dag, då jag en dag helt plötsligt bara tvärsluta. Efter flera kvällar med ont i magen och vissa dagar med svullen gom så fick kroppen nog. Jag åt inte kaviar på flera år därefter.
Livet utomlands är underbart på alla sätt och vis. Kanske som att leva i en bubbla enligt några, men enligt mig är det njutning av livet och lycka. Att träffa nya människor, kulturer, upplevelser och främst få lära sig så mycket om världen utanför Sverige, se det med egna ögon och inte bara läsa om det. Sverige för mig är min bas. Där är jag född, uppvuxen, utbildad och det är där jag har min familj. Saknaden av familjen finns alltid inombords och ibland blommar den upp mer än vanligt. Om man bortser från tryggheten och när och kära i Sverige så är maten något som jag saknar som mest utomlands, den hemmagjorda husmanskosten! Tacka gudarna för mezes, tapas och andra specialiter som munnen får uppleva. Men smaken av fiskbullar i dillsås, hemgjorda köttbullar med brunsås och lingonsylt eller en potatisgratäng á la tilda, får en stor del av mina sinnen att sakna det avlånga landet.
Jag tar min sista tugga och sneglar lite på kaviartuben igen och funderar för mig själv; jag blev en gång tvärmätt på kaviar som var en stor del av min vardag under många år, kommer jag också bli mätt på min nuvarande livsstil? Och den stora frågan – när?
