En gång för mycket

Dörren stängs med en smäll så väggarna vibrerar.
Hon är ensam, igen. Allt som finns kvar är bilden honom och hans före detta så tröstande leende. Det väcker så många minnen, så många glada och lyckliga minnen från då allt var perfekt.
Hon kunde lika gärna varit död, hennes blick är alldeles tom och inte en känsla kan läsas från hennes slappa uttryck. Allt hon ser, allt hon tänker på är hanns ansikte.
Hon har fortfarande kvar sitt glas och kramar det nu hårt, som om det är det enda som håller henne kvar i denna värld.
Hon lutar en aning på huvudet, släpper spärren, och låter för första gången på många år tankarna flöda. ”Han? Jag? Nej han, hanns fel.” Konstaterar hon fortfarande fixerad på hans blick ”Du lämnade mig.” Tänker hon för sig själv och detta sliter i hennes redan trasiga hjärta.
En tår fuktar hennes kind och hennes läpp börjar darra. ”Utan dig…” Börjar hon viskandes men avbryts av den plötsliga sorgen och den lilla tåren ersätts med en flod.     ”Först dem. Och nu du. Du visste. Varför?” Snyftar hon. Hela hennes kropp börjar skaka. Hon skriker och slår omkring sig. ”Varför! Varför lämnade du mig?!”
Sedan, helt tvärt slutar hon, då en galen tanke snabbt flyger förbi. Utan vidare kastar hon med all sin kraft sitt glas mot väggen. Som hon beräknat träffas tavlan, den far ner i golvet och splittras i tusen bitar.
Hon släpper blicken från porträttet, nu begravd under krossat glas och vänder sig om.
”Du var mitt allt. Jag visade dig det ingen annan fått se.” Säger hon tyst då hon långsamt går över bädden av glas.
Destinationen är fönstret, i vardagsrummet, där hon har utsikt över hela staden. Denna kväll blockeras dock vyn av ett skyfall men hon vet ändå precis vart hon ska söka. Genom regnet finner hon snabbt skuggan som lämnar byggnaden.
Det blir ännu en gång för mycket för hennes svaga sinne och en sista blick på den flyende gestalten blir avgörande. Det djupt gömda hatet grävs upp och gestaltas i ett litet, krökt leende.
”Du lämnade mig. Du kan fly men jag kommer hitta dig.” Skriker hon högt då hennes blick desperat följer den mörka siluetten.
Ett högt, galet skratt lämnar hennes läppar då hon böjer sig ner och tar upp en stor glasbit. Hon kramar den tills eggen skär hennes hand, ignorerar smärtan från det nu blodiga vapnet och går mot dörren. ”Du skulle aldrig lämnat mig!” Fnittrar hon en sista gång innan hon tyst förenas med regnet i mörkret.

Av: V