Ibland hamnar man tillbaka till det som en gång varit, och ibland hamnar man tillbaka till det som varit vid medvetandet men man gör inget åt saken. Man är fast. Ingen kan hålla tag om dig, hindra dig från att välja den väg du valt att gå, men du tar den vägen ändå, fastän du vet att det var ett dåligt val.
Man ser tillbaka på den tid som en gång varit och vad finns kvar av den? Ingenting, det finns bara tomma ord, ord som inte betyder någonting. Och det man en gång, bara EN gång i sitt liv känt inombords är borta. Man kan gräva och gräva för att finna den känslan igen, men du kan inte hitta den. Det är rädsla, rädslan av att veta att den inte finns kvar mer. För man har fortfarande hoppet kvar vid liv…
…tyvärr.