Jag ar en kanslomanniska. Jag ar teatralistisk lagd. Jag ar inte radd for att visa alla mina behov utav kanslor bade negativa och positiva.
Nar jag ar arg sa visar jag det med fullkraft genom kroppssprak och att tala tydligt, lugnt och bestamt.
Jag har lart mig genom aren sjalv och genom min ” van” Kay att skrika, gorma och braka hjalper inte mig sjalv och inte den jag ar forbannad pa eller de i min omgivning. Ingen mar bra utav det.
Kontentan utav det hela blir bara att vederborande skriker och brusar tillbaka och ingen utav oss har lyssnat pa vad den andra sagt eller hur den kanner. Det farliga i att bli totalt jakla forbannad och ga pa som en angvalt ar att man gar till person angrepp.
Nar jag ar riktigt sarad, sur, besviken da ar det till att passa sig och allra helst befinna sig langt bortom mig. Min kara kusin Ulrika B52’s Hjelm kan med stor sakerhet intyga om detta. Vi bodde namligen ihop under en period och jag och Ullis hamnade ofta i meningsskiljaktigheter och ibland sa var jag sa arg sa hon har uttryckte foljande:
Att stiga in i samma rum dar Veronica ar efter att vi har brakat ar som att man inte kanner nagot varde alls gentemot sig sjalv. Hon ar totalt likgiltig infor vetskapen att du ar dar och all varme har frusit till is.
Detta ar jag, nar jag kanner att jag blivit riktigt sarad lr ar besviken. Dont mess with me !
Nar jag ar glad som jag oftast alltid ar sa ar det valdigt roligt, trivsamt och underhallande att befinna sig i min narvaro. Jag alskar att fa den har gruppdynamiken och onskar att alla manniskor bara kunde samsas och leva hand i hand och ha forstaelse for andras behov, handlingar och kanslor.
Ledsamhet ar nagot som jag pa senare ar kommit i kontakt med och som verkligen starker upp en som person. For 5 ar sedan sa grat jag nastan aldrig,kan nastan inte komma ihag nagon period nar jag var ledsen och grat. Att grata ar en enorm befrielse och numera sa racker det med att jag lyssnar pa min favorit julmusik ” All I want for Christmas ” sa blir jag tarogd. Tarogd utav sentimentalitet. Jag tror pa att nar man kan vara har och nu i olika sinnestammningar och bara ”kanna” sa byggs man upp inuti sag sjalv som person.
En bok som alltid finns mig nara till hands ar ” Att valja gladje ” skriven utav Kay Pollak.
- I boken redogör Kay Pollak för hur han tycker man kan leva ett lyckligare liv fyllt av närvaro och kraft. Han redogör även för hur man i möten med andra kan lära sig mer om sig själv och hur man blir mästare över sitt eget liv. Pollak menar att genom ökad självkännedom och rationellt tänkande kan man ändra sin emotionella respons och att om man lär sig att tänka mer rationellt, positivt och förstående så kommer känslorna att börja spegla detta.
Dock skall tillaggas att man bor hava en GOD sjalvinskt om sig sjalv, innan man satter igang och laser denna bok.
Denna bok ar valdigt lattlast och ar uppdelad i sma enkla kapitel som du latt kan bladdra fram alla de budskap som du kanske vill lasa och studera lite mera innerligt.
Just nu ar jag inne pa kapitlet – Attack skapar olycka
Att skylla sin egen oformaga, sin egen radsla och sina egna problem och tillkortakommanden, pa en annan manniska ar alltid en attack mot den manniskan.
En sak ar viktig att veta:
Attack skapar alltid skuld.
Projektioner ( som ar avsedda att ge andra skulden) leder alltsa istallet till att man sjalv kanner skuld!
Att kanna skuld och att samtidigt uppleva lycka ar omojligt.
Att se sina egna projektioner ar det forsta steget mot att befria sig fran vanan att projicera!
Förlåt andra och dig själv för behovet att göra misstag för att kunna lära och växa. Det kommer att ge dig sinnesfrid.
Om ni vill lara er att fa ut det mesta mojliga fran er sjalva rent kanslomassigt samt att forsta andra manniskor, Kop ” Att valja gladje ” ! Finns aven i pocket form.
- Kay Gunnar Leopold Pollak, född 21 maj 1938 i Göteborg, är en svensk filmregissör, författare och föredragshållare i nyandlig managementpsykologi. Han har producerat och regisserat filmerna 2004 – Så som i himmelen 1986 – Älska mej, 1980 – Barnens O – 1976 – Elvis! Elvis!