Funderade idag langs floden
Aldre och klokare. Kanns som man blir battre ju aldre man blir att bevara en lyckad vanskap – kanske for att ens forvantningar forandras. Man blir mogen emotionellt, man hittar en skara vanner som forgyller ens olika behov. Nar man var yngre, att hava en basta van var mera utav en sakerhet: ” som att vi horde ihop med nagon”. Nar man blir mognare sa inser man att olika vanner tillfredstaller ens olika skiftande behov. Det ar icke realistiskt att bara ty sig till en enda van, den som man forr kallade ” sin basta van” !
Nar man narmare sig sina 40, sa har man en klarar idè om vem man ar ( forhoppningsvis), sa man ar inte lika tolerant att spendera, odsla tid pa vanner som dranerar an pa energi, eller annan onodig dynga. Ar man singel, sa blir dina vanner nastan som en familj, man lar sig vem som ar, de som man kan lita pa, och som giver nagot tillbaka.
Vissa vanner har man inte heller lika stort behov utav langre, behover inte vara varre an sa. Det behovs inte hava varit nagon catfight till att lyckas lista ut att alla forandras at olika hall. Indirekt, sa vet den personen att man glidit ifran varandra. Om man undrar, sa ar ju alltid fragan fri. Jag sjalv har manga ganger, avslutat vanskapsband, for att sedan aterupptagit relationen igen. Man kan aldrig saga, aldrig – for som sagt var alla gar igenom manga krig och fredstvister innan man kommer underfund om vem som var den dar, trofasta vannen.
Man soker mera selektivt efter nya bekantskaper aven vid aldre argang, garna nagon egenskap som man inte sjalv besitter, men onskade att man sjalv hade. Pa nagot satt valdig enkel matematik, sa man blir ett komplett team.
Eller, sa ar det sa rattvist sant som texten nedan. Ingen forlust skedd.
