Jag har en riktigt djup flicka i var familj. Hon skriver dikter. Hon skrev redan dikter, poesi och langa skrifter redan som mycket liten. Hon ar aven en liten teaterapa. En valdigt begavad ung dam fodd 96. Min fars frus dotter, Katrin Lilja. Denna dikt skickade hon mig igar. Visst ar den vacker, i all ensamhet. Dock finner jag den inte endast sorgsen, utan bade vacker med sin sista gladje. Vad formedlar den till ER?
”Jag finner mig sittandes i mitt fort av snö,
i skräddarställning framför en växande eld.
Här känner jag värme och trygghet.
Men vatten droppar i mitt hår från taket,
jag tittar upp och ser stjärnorna le mot mig långt där uppifrån.
Min hand sträcker sig efter dem men greppar efter tomhet.
På vägen ned bränner den sig på lågorna,
de griper tag i den lika lätt som den fattat tag i ingenting.
Jag backar undan men min rygg möts av smärtande kyla.
Om jag haft något på hade det stått i lågor nu,
men jag är bara jag, min hud och mitt hår,
utan en tråd på kroppen.
Ensam med elden i mitt sakta döende fort.
Mitt sakta döende jag.”
/ Katrin Lilja, 5/11 -2012
