Så många bröllop vankas det just nu. Det kan komma flera, året är ej slut ännu. I Italien bestämmer de sig lite i sista minuten. Jag kommer aldrig bli gift med galningen för han har redan börjat att bli nervös inför dessa 6. Kommer nog icke att funka med sex 🙂 så det blir att skära ned lite på dessa invitationer. Att gifta sig vore väl en dröm, fast skulle inte gråta om det ej blev av. Ju längre jag lever här och ser hur allt funkar desto mera tror jag icke på livslång kärlek. Varför skall man gifta sig då, egentligen?
Jag skulle tacka ja, fast händer det ej så är det ej hela världen för mig. Lego kommer aldrig att gifta sig, så kan bli svårt då oxå hahah. Sedan tror jag att med mina svenska värderingar om att det är fint OM man klarar att vara trogen tills döden skiljer sig åt är något som jag skulle vilja tro på, fast nu så säger mitt hjärta att det är nog väldigt svårt att känslomässigt vara någon trogen tills man dör. Jag kan faktiskt numera förstå att man kan älska någon, känna trygghet, känna sig älskad och ändå göra snedsteg. Finna passionen i någon annan, det är inte enkelt att få alla sina känslor att hålla ihop till den man lovade ett, JA!
& se på hur de lever här…. Många här har sina älskare och så kryper de hem till frugan/mannen sedan. Det är helt naturligt. Jag däremot skulle aldrig klara utav det känslomässigt under 25 år som vissa klarar, eller tills det kollapsar. Jag skulle lämna min man tillslut. De gör inte de flesta här. Man skall, eller kan inte förstöra sin familj. Intressant hur de ser på detta med att förstöra(?)
” Det man icke vet något om, det mår man ej dåligt över….”
Skulle så gärna vilja veta vad ni anser om detta. Dock, så är det svårt när man ej bott i ett annat land eller känner andra kulturer superbra. Jag får ett annat perspektiv på det hela, som jag kan väga för och nackdelar emellan.
Jag säger INTE att jag vill att det skall vara så här nar man kliver in i sina vigselringar. Jag tror att det är svårt att vara någon trogen i hela sitt liv. Jag vill att man skall kunna vara det, fast för mig är det orealistiskt. Sorry gullisar, fast det är min åsikt.
Och detta bröllopet där Lego skall vara bestman, ”madonna”… det blir intressant att se om han ej har skurit upp sig själv utav nervositet innan dess… Hela la famiglia kommer, och även hans gamla donna med hennes respektive…hahah, och sedan så svichar jag in. Jag funderar starkt på om jag kanske skall sjunga en sång helt så här appropå efter desserten ( 7tim senare…) bara greppa tag i micken och ta någon fin låt utav någon italiensk kompositör… Blir att öva poledance och sin italienska 5veckor framåt 🙂
Nu har jag lunch och sedan ett MYCKET intressant möte med en familjemedlem om något projekt som jag hoppas jag kan tillåtas bli inblandad i. La famiglia är ett heligt signum, det vet ni – det är vad italienarna är mest kända över… Ja, och miljontals andra saker…
Buon pranzo ( God lunch),
Vero
Ingen av oss vet vad morgondagen ger det har du så rätt i,min fina vän och det kan båda vara
skrämmande o samtidigt otroligt spännande;-)
Jag har alltid varit i den tron,att vi besitter själva svaren på våra livsfrågor,det enda vi behöver göra är att lyssna till vår egen inre röst och det gör vi oftast bäst strax innan vi somnar
inför natten.
För då har ”Egots” röst skruvats ner o då är vi i kontakt
med vår sanna ”vägvisare”:-),men det är mina funderingar vännen.
Hajade dock inte ressonemanget om Indien,
Ha Ha…Kramar o all Lycka dill dig Veronica/
Din vän Märtha 🙂
Du har till viss del rätt. Bor man i Indien så blir man säkert en buddhist en vacker dag, eller iallafall börjar tänka på fattigdomen på ett annat sätt, eller vad reinkarnationen ger en.
Jag tror på att man har för många frestelser i livet, ja…och jag ser en svårighet att kunna vara stark i sig själv och synka i livets alla strapatser. Du har rätt bestämmer man sig så skall det funka. Allt beror självklart på hur ens partner uppträder oxå. Man kan icke vara ensam en vägvisare genom hela livet, än fast jag känner att jag är det idag. Det kanske just NU är mitt kall. Vad som händer imorgon, vet jag inte….. Allt kan hända. Är det inte härligt?
Kram min fina underbara vän 😉
Måste bara kommentera ditt blogginlägg.Ibland kan det vara så att man är själv sin värsta fiende..för är det inte så att om man bestämmer sig att inte tro på att man skulle kunna vara trogen tills man dör,kanske?pga av tidigare erfarenheter…jadå blir det ju så att man ger efter för varje frestelse….
Men den Veronica jag känner
skulle nog troligtvis inte vara otrogen,om hon kände sig sedd o älskad o trygg…men i en kultur där älskare o äkskarinnor är vardagsmat ser jag svårigheten….det handlar ju i slutändan vad man bestämmer sig för….för älskar man ngn är de sista man vill är att såra den personen…utan jag skulle bara känna tacksamhet för att hon/han fanns i ens liv, o ens värderingar ändras ju som bekant med åren….men det här är ju bara mina tankar o funderingar kring ämnet…. Ciao/Märtha