Vi måste gråta oftare.Vi måste även gråta inför våra barn, anser jag. I måttliga mängder. Att gråta är något som visar på styrka, och att man inte alltid kan vara den här personen som allt bara rinner utav…och så håller man skenet upp..och travar vidare. Livet är inte ett liv utan tårar. Tänk att jag själv grät nästan aldrig framtills jag var runt 33-34år. Jag grät i min ensamhet innan (dock inte ofta.). Detta är FEL. Visst hade jag varit ledsen inför någon väninna som hade försökt lätta på min känslor tidigare fast detta idag kommer jag knappt ihåg, när hon min vän berättar detta för mig(??)
När man är ledsen så måste man våga visa detta. Jag menar inte att man skall bli en lipsil eller använda sina tårar till att spela martyr inför åskådare. Man skall vara sann mot sig själv, sin partner, sina vänner och sina barn. Många tycker att man istället skall springa in i bästa rum och gråta så ens barn icke upptäcker ens tårar. Det är FEL.
Däremot något som är mycket viktigt, det är att DU måste förklara på bästa tänkbara enkla sätt för ditt barn, varför mamma är ledsen. En dag kommer hon/han att förstå. Jag LOVAR.
Min mamma grät aldrig inför mig. En gång när jag var 14år, när min pappa var sjuk så såg jag henne ledsen. Jag tänker ofta på det, att hon aldrig förklarade för mig hur hon kände…. Idag så tänker jag att hon borde gjort det för mig, för oss 3 flickor. Hon var ledsen över hennes man som hade blivit sjuk, och allt som hon bar på sin axlar. Jag fick aldrig någon förklaring. Idag vet jag. Jag ger inte henne skuld för detta, jag vet att hon ej hade den förmågan just då.
Jag har många vänner vars föräldrar ej visat sorg eller gråt inför sina barn. Det är inte bra. När jag för första gången vågade gråta, så trodde jag att det var något fel på mig… Har man ej sett den känslan hos sina föräldrar så blir detta den natuliga känslan – att något icke stämmer. Man är en svag typ. Inget kan vara mera tokigt. Man är STARK.
I Leonardos fall så är det precis tvärtom, och det är därför han kan vara så nära sin egna känslor på ett normalt sätt….Ja, kanske lite för mycket ibland… Som jag brukar skriva, det är alltid bra med en balans.
Det svåra är att hitta den där BALANSEN.
Venezia fyllt med tårar och passion
