Hur ärlig kan man egentligen vara? Kan man vara för ärlig? Japp! Jag är ju en sådan rackare som kan säga lite för ärliga saker och tänker inte riktigt på konsekvenserna som kan bli efteråt. Jag har skärpt mig när jag lever här i Italien, för skulle jag häva ur mig saker som jag sagt till folk förr om åren så hade jag ansetts komma från planet okänd. Oförskämd är man då.
En gång så berättade jag för en anställd att denne hade dålig andedräkt. En gång berättade jag för en anställd efter 1års arbetande att denne hade alkohol problem. En gång berättade jag för en väninna att hon doftade ”nästan” alltid armsvett – menar luktade ”ofta” den odören som man inte riktigt kan sätta ett namn på.
Jag känner mig som ett litet barn ibland, sådär ärlig som de kan vara – ja, helt rätt upp och ned 🙂
Förr om åren kunde man knappast kalla mig smidig när jag framförde besked om exempelvis dennes anställdes alkohol problem – jag var rak och oerhört snabb i min kommunikation. Jag var noga med att finna en lösning på problemet snarare än att känna empati med denne som erkände sin alkoholism lika snabbt som jag hävt ur mig orden.
Jag var rädd på den tiden att komma för nära människor. Min chef tyckte att jag var alldeles för blödig och på mina anställdas sida. Tänk att hon verkligen icke kände till ordet empati. En anledning att jag blev utköpt, antar jag. Jag vet att enligt undersökningar så tar det 2år innan kollegorna börjar undra om problem angående alkohol. Ytterligare något år innan de vågar ta upp det med sin chef. Efter alla dessa ca 3år så tar det några år innan chefen tar upp det med denne som har problemet. Ibland aldrig. Ibland hinner person med problem sluta.
Ibland blir det tokigt 🙂
Man lär sig så länge man lever ( vissa i alla fall). I efterhand så gjorde jag rätt som tog upp alkohol problemet, då var det oerhört jobbigt när jag var uppe i detta med min anställde. Vissa av mina nära undrade hur jag ens orkade och tyckte jag skulle låtsas som om ingenting. Men jag funkar icke så.
Den dagen jag talade om för en rätt ung tjej att hon hade dålig andedräkt så var det enklare…jag minns att jag och hon hade arbetat över på lagret och jag kunde vara lite mera personlig med henne den där december kvällen i butiken. Jag frågade helt enkelt rätt och slätt om jag kunde berätta en personlig sak om henne som jag ansåg låg negativt till.
Hon sade, Yes Veronica ….Shoot! Hennes glada lite lätt oroliga ansikte blev lite mera åt det spöklika hållet när jag hade åmat ur mig orden….och varför jag sade dem. Hon tog det rätt. Hon t om i ett ögonblick lite sorgset berättade att hon nu förstod varför ibland vissa backade ett steg eller 2. Hon hade nämligen aldrig tänkt eller känt att hon själv hade dålig andedräkt och trodde att själva ”backningen” som folk gjorde var pga att de kände sig obekväma i hennes sällskap.
Jag valde mina ord med omtanke och var extremt noggrann med mina känslor att jag verkligen menade vad jag tyckte och kände. Att det kunde ligga till last för henne om hon icke försökta komma till bukt om problemet. Hon förstod. Det var lite halvtokigt att säga det men i efterhand så har det lönat sig och det gav vinst. Det vet jag. Jag fick nämligen blommor hemskickade.
De gånger jag varit för ärlig och det uppstått situationer, då jag anat att jag kanske skulle knipt käft har varit många ggr. När jag tänker efter så har det varit de ggr då jag sagt saker med en något burdus framtoning, icke i rätt tid och inte gradvist genomtänkt.
Jag vill tro att jag på ett ärligt sätt icke försökte få någon att bli ledsen MEN säkert misslyckades jag att ge den känslan. Till dem så säger jag som texten ovan.
Som alla vet så beror det på hur man framför sina ord, och att den andre känner att man menar väl.