Man slutar aldrig förvåna sig över folk. Folk som jag gillar men usch vad jag kan ogilla dem oxå. Jag har sagt det tidigare och förtydligar idag. Ut med alla känslorna i det vardagliga livet face to face. Sluta ha oros moln inom er. Jag märker hur folk tar sig otroliga friheter att skriva all skönsdynga ut i det fria till och om personer de icke känner. Personangrepp oxå. Har ni någon aning om hur mycket ilska man har inom sig när man måste angripa en annan människas personlighet med fula ord? Bönder det är vad vissa är, utan stil alls. Man får ha sina åsikter fast tänk på hur ni skriver till folk. Det är ju så bus enkelt att gömma sig bakom sin dator, skrivandes.
Gör som Romeo, få ut era känslor ansikte mot ansikte istället, för jag ger mig tusan på att då går det inte lika bra.
Nej, vet ni vad. Internet är ibland en odåga. Själv hinner jag knappt med all teknik. Inte ens tekniken på alla dessa krummelurer på whatsapp. Har ni hört denna, appropå att nu skall jag försöka vända detta inlägg till något roligt 🙂 !
Alltså alla dessa gula smily gubbarna gör mig galen. Jag ser ju knappt skillnad på dem. En bekant, ja inte den bästa kompisen här om man säger så….För ett tag sedan hade jag en konversation med henne via whatsapp. Hon berättade att hennes morfar hade dött. Vad skickar jag iväg?
Jo, den där gubben som håller på kiknar av skratt med tårar rinnande längs kinderna. Det var inte bara en sådan gubbe. Många. Ja, jag tänkte tårar som tårar antar jag. Såg ju inte att gubben var helt galet glad. Hon skriver efter denna incident inte ofta tillbaka till mig. Efter några månader när min vän Katariina undrade lite över varför jag alltid skickar iväg den där gubben när hon skriver ngt som inte är om jordgubbar, så fick jag skämmas som en bamse hund.
Kunde ändå inte låta bli att skratta lite inombords( ganska högt faktiskt…) ! Tyckte lite synd om italienskan som verkligen inte går till personangrepp. Inte ens ifrågasätter. Oj, vilken romersk kejsarinna hon är 🙂 Vem vet hon kanske kommer att ryta face to face åt mig en dag.
Kusinen MG till höger med hennes vänner och vackra mor, Leonardos zia. Jag sitter med svärfar Giorgios gamle racket från 60-talet. Ett utav deras underbara hus här i närheten, mera idylliskt än någonsin. Photo shooting för hennes poncho´s.