Idag kände jag mig ledsen. En sådan dag man bara vill gråta. Det kom så plötsligt. Jag vaknade på glatt vis redo att studera dagen med kompisen Salvador Dali. Jag tror det var hans fel. Jag skyller på han, känns bättre då. Kikade på en dokumentär om hans verk och om surrealism. Jag kom av mig och började fundera på hur långt bort alla nära är från mig. Skall det alltid vara så? Jaaaa, man skall följa sitt hjärta vilket jag gör… men saknar min familj och vänner så mycket.
Jag har många känslor ( nehe?) som är förknippade med massa starka minnen och mentala bilder. Gånger när jag var liten och rädd. Ensamheten som verkligen är en utav mina största farhågor i livet. Så ”ensam är stark”, gör det citat för mig ännu obehagligare till mods. Ni vet saker som ni är rädda för. Vad är ni rädda för? & varför? Jag började fundera på detta vettni(??)
Jag fann mig alltså här ihop med kompis 1 datorn och kompis 2 Dali drömmandes iväg till någon värld där jag undrade varför jag känner mig ofta ensam. Fatta klockan är innan 15. Det lustiga är att jag vet att jag är älskad men ändå föll jag in i den där ledsna Vero som blir rädd av ensamheten.
Saknaden av kära. Jag skall snart rucka på mig själv för att bege mig bort på lördag till okänd plats och tala om drömmarnas mästare som jag nyss lärt känna, och detta gör mig rädd att inte klara av den perfektion som jag vill skall lyckas med. Jag är nog bara lite sentimental just nu…..
Trots allt vaknade jag, exhibitionisten på ett strålande humör av massa trevliga ”likes” och snälla kommentarer. En skriftlig ursäkt från en gammal bekantskap gjorde mig glad. Nu skall jag ut och skaka om hjärnan på gymmet.
Mamma, pappa, systrar, mina småtroll Mika&Smilla, kusiner, släkt & alla vänner jag SAKNAR er.